De muslimer som vill assimilera sig och bli en del av den västerländska kulturen behöver stöd. Många av dem som vill vågar inte av fruktan för sin familj, vänner, grannar och de religiösa ledarna. De lever i Europa och är fria i teorin, men inte i praktiken, skriver Mohamed Omar.

I en ny bok citeras Frankrikes president Francois Hollande som säger att det finns ett problem med islam. ”Ingen tvekar på det”, tillägger han. Han fällde kommentaren i december 2015, en månad efter att jihadister dödat 130 människor i Paris.

En annan av Hollandes kommentarer är mer svårtolkade. Han säger till exempel att problemet med islam ”inte ligger i att det är en farlig religion, utan i den utsträckning den vill hävda sig som republikens religion.”

Jag förstår inte riktigt vad det betyder. Att rättrogna muslimer vill att islam ska ta över Frankrike och tränga undan kristendomen är självklart. Det är vad som predikas i alla moskéer över hela världen, att islam är den sanna religionen och att muslimer ska verka för dess spridning. Liksom att kristendomen är en falsk religion. Bland muslimer generellt finns ett helt annat självförtroende än bland kristna västerlänningar.

Jihad, islams lära om det heliga kriget, är ju farlig även om inte muslimer i Frankrike skulle vilja hävda islam som den franska republikens religion. Jihad är farligt i islamvärlden där de flesta jihadattacker äger rum. De flesta offren är ju muslimer.

Men kanske menar Hollande att islamisk chauvinism och självhävdelse, inte bara i Frankrike, är grunden till farligheten och våldet. Det hänger ihop, det är sant. Men vilken typ av islam är det som inte är farlig? För chauvinismen, missionsivern och maningen att dominera över andra finns i Koranen, islams heliga bok, och predikades av Muhammed.

Ända sedan profeten Muhammeds tid har svärdet varit ett sätt att utbreda islams styre. Och idén om en islamisk stat där Guds lagar rådde har funnits med hela tiden. Det är inget som Islamiska staten (IS) har hittat på. De har heller inte hittat på diskriminering av icke-muslimer, slaveri, kvinnoförtryck, jihad och mång- och barngifte.

Det mesta av det som IS tror på är saker som lärs ut i de flesta av världens moskéer och koranskolor. Det som gör IS speciellt, och kontroversiellt, är att de har utropat ett kalifat. Det är i övrigt småsaker som skiljer IS kalifat från Saudiarabien. När det kommer till jihad så har saudierna sitt eget heliga krig mot shiiterna i Jemen, minst lika brutalt som IS heliga krig mot shiiterna, alawiterna och de kristna i Irak och Syrien.

Så visst finns det problem med själva religionen islam, inte bara det som brukar kallas islamism eller jihadism. Islamismen, vilket också hörs på namnet, är en tanke som bygger på islam och är helt oskiljaktig från islam. Detsamma gäller jihadismen, tanken att med vapen genomföra islamismen, det vill säga upprätta en islamisk stat. Det var ju vad Muhammed gjorde, och de islamiska ledare som följde honom.

Det är därför det krävs mer än att utplåna IS för att få stopp på jihadismen. Muslimer behöver kritiskt granska sin egen religion och erkänna att det finns problem där. Det måste gå att diskutera inte bara IS avskyvärda handlingar utan också Muhammeds avskyvärda handlingar. Kan man verkligen ha honom som förebild i vår tid? Det är ingen vacker bild som kommer fram i de klassiska biografierna.

Jihadisterna som massakrerade tidningen Charlie Hebdos redaktion gjorde det för att enligt Muhammeds lagar får man inte avbilda honom, särskilt inte på ett negativt sätt. Och Muhammed visade hur man skulle behandla de som häcklade honom. Han lät mörda dem. Därför räcker det inte med att fördöma Charlie Hebdo-massakern, man måste också tala om Muhammed uppförande och hur man som modern muslim ska förhålla sig till det.

För man kan väl inte påstå att Muhammed, islams grundare, inte har något med islam att göra? Det är nog illa att flera västerländska ledare påstått något så bisarrt som att islamisk terrorism inte har någonting med islam att göra. Att alla muslimer inte är terrorister begriper ju varenda normalbegåvad.

Hollande sade också att det är ett problem när imamer, islamiska ledare, inte talar ut mot radikalisering. Men vad betyder det att tala ut? Att fördöma terrorattacker? Det är det många som gör, men få vill gå djupare och fördöma terrorn i islams egna texter. Och då är deras uttalandena inte så mycket värda, egentligen.

Presidenten menade också att en beslöjad kvinna som nu lever under islamiskt förtryck, under rätta förhållanden, kan blomma ut och befria sig från sin slöja och bli en ”fransk kvinna”. Ja, men problemet är att i vissa områden är de förtryckande, islamiska normerna starkare än de franska.

En ansvarslös invandringspolitik har skapat en dålig jordmån för assimilation. Man måste våga tala om volymer. Det är inte säkert att en kvinna som invandrat från Marocko till Frankrike kommer att leva i en fransk miljö. Risken är att han hamnar i en förort där traditionella muslimer är i majoritet och där hon blir kallad hora om hon tar av sig slöjan och anammar en västerländsk livsstil.

Nu måste de franska värderingarna, som man kanske möter sällan i vardagslivet, konkurrera med värderingar man möter i familjen, bland vänner och grannar, och på resor till hemlandet. För att inte tala om de islamiska och arabiska medier som man har ständig kontakt med på nätet och via parabolen.

Om väst ska kunna assimilera invandrare krävs en medveten utformad assimilationspolitik där man aktivt främjar västerländska värderingar och den gemensamma, nationella identiteten. Att bara passivt sitta med armarna i kors och hoppas att invandrare ska assimileras automatiskt fungerade kanske på den tiden då invandrarna var relativt få, men inte idag då vi har parallella samhällen och starka krafter som istället verkar för splittring och att förvärra invandrarnas utanförskap.

De som vill assimilera sig och bli en del av den västerländska kulturen behöver stöd. Idag finns det de som vill, men inte vågar av fruktan för sin familj, vänner, grannar och de religiösa ledarna. De lever i Europa och är fria i teorin, men inte i praktiken.

Mohamed Omar