En aktuell trend i smutskastandet av Sverigedemokraterna är att hänvisa till partiets rötter. Den diskussionen bör man alltid kunna ta, men jag undrar varför man inte dömer Vänsterpartiet på samma sätt, skriver Tomas Brandberg.
Förvisso har man från högerhåll både granskat och kritiserat Vänsterpartiet, men ingen gör någon särskilt stor sak av att Vänsterpartiet ingår i Stefan Löfvens regeringsunderlag och sitter med i till exempel budgetförhandlingarna.
Självklart har Vänsterpartiet reformerats (har inte SD det?), men detta är alltså samma parti som under decennier var lojalt med Moskva, till och med under alliansen med Hitler 1939-41, och vars företrädare planerade att fängsla meningsmotståndare efter sitt maktövertagande. Under namnet Svenska Kommunistiska Partiet tog man emot pengar från Sovjetunionen och målet var självklart att Sverige skulle införa samma politiska system som då var allenarådande öster om järnridån.
Något mer aktuellt är vänsterns stöd på 70- och 80-talen för det kommunistiska Kina, DDR och i stort sett varenda vänsterdiktatur som fanns på den tiden. Förvisso talade Carl-Henrik Hermansson, vänsterledare på 70-talet, om en ”demokratisk socialism”, men vad det egentligen innebar fanns det delade meningar om. I sin bok ”Låt mig få städa klart” pekar den nyligen framlidne journalisten Kjell Albin Abrahamsson ut Hermansson som sovjettrogen stalinist.
Även om Hermansson hade ett demokratiskt budskap så trillade polletten inte ner ordentligt hos alla. En ung man vid namn Lars Ohly var under 80-talet aktiv i ungdomsförbundet Kommunistisk Ungdom och producerade en katalog med uttalanden som i korthet gick ut på att enpartidiktatur inte bara var försvarbart, utan eftersträvansvärt. Ett par exempel:
”Vi får aldrig acceptera ett demokratibegrepp som står höjt över klasskampen.”
”Inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter kan användas i arbetarklassens intressen.”
Lars Ohly beklagade också berlinmurens fall 1989.
Var detta en perifer medlem utan betydande roll i partiets utveckling? Njae, han blev sedermera partiledare från 2004 till 2012 och fortsatte länge att kalla sig kommunist, trots att massmorden som begåtts i kommunismens namn då var mer än väl klarlagda. Även den nuvarande partiledaren Jonas Sjöstedt var på sin tid aktiv i Kommunistisk Ungdom.
Och går vill till det nuvarande ungdomsförbundet, Ung Vänster, så är kontakter med den odemokratiska våldsvänstern inget man ens försöker skyla över. Bråk inom vänsterfamiljen förekommer definitivt, men i en artikel i nyheter24 från 2014 uttryckte nio företrädare för Ung Vänster, väsentligen ledamöter från olika distrikt, sin uttryckliga uppskattning för Antifascistisk Aktion och Revolutionära Fronten.
Listan på vänsterpartister som på olika sätt uttryckt stöd för odemokratiska vänsterrörelser, även efter millennieskiftet, är lång. Stödet inom vänstern för diktaturen på Kuba är till exempel utbrett. Att Stefan Löfven kommer undan med att peka finger åt SD medan han skakar hand med Vänsterpartiet är alltså motsägelsefullt, bortsett från att Socialdemokraternas egen historia lämnar en del övrigt att önska.
Nu ska vi dock vara ärliga. Jonas Sjöstedt har på ett mycket mer övertygande sätt än Lars Ohly distanserat sig från kommunismen som ideologi och Vänsterpartiet har diskret lagt undan idéerna om förstatligande av privat egendom. Just Sjöstedt har också föredömligt markerat mot Ung Vänsters samröre med våldsverkare och jag tror i uppriktighetens namn inte att vi behöver oroa oss för revolutionära bolsjeviker i riksdagen. Däremot förundrar det mig hur SD:s felsteg aldrig preskriberas, medan man så gärna bortser från Vänsterns väldokumenterade stöd för enpartidiktatur.
Den viktiga skillnaden är att Sverigedemokraterna har landat i en verklighetsförankrad, socialkonservativ fåra, medan Vänsterpartiet numera präglas av världsfrånvänd vänsterpopulism, identitetspolitik, dogmatisk ekologism och indirekt stöd för islamism. Det är en för samhället mycket ohälsosam cocktail.
Hur det förra anses vara så fult och det senare så fint i etablissemangets ögon övergår mitt förstånd.
Tomas Brandberg