En het debatt hos Publicistklubben i veckan slutade med att flertalet ändå, trots allt, är för yttrandefrihet också för dem som inte är vänster. Man får vara tacksam över det lilla, skriver Dick Erixon i ledare.
Publicistklubben höll en uppmärksammad paneldiskussion i veckan om Bokmässan och om SVT-Aktuellts intervju med Nya Tider och deras medverkan på denna mässa.
Vilka ska få komma till tals, var den formella frågeställningen. Men mellan raderna var nog den verkliga frågan: ska journalister verkligen släppa sitt övertag över samhällsdebatten? Ska journalister bevaka och belysa samhällsutvecklingen eller vara makthavare som styr densamma?
Att journalister känner obehag inför dessa frågor beror på att deras maktambitioner blivit tydligare i takt med att journalistkårens vänsterbias hamnat allt längre ifrån de värderingar som är mainstream i befolkningen. Förut kunde man styra utan att det märktes särskilt tydligt, nu blir vänstervinklingarna så grova att medborgarna reagerar med ilska mot försöken till manipulation av nyhetsförmedlingen.
Till och med Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg har förstått att denna journalisters maktutövning inte längre är effektiv.
– Det är väldigt besvärligt att så många antirasister tar lätt på yttrandefriheten. Det blir vanligare och vanligare att antirasister och den vänster jag tillhör, faktiskt vill strypa yttrandefriheten. Man borde använda argument istället för att stoppa det fria ordet.
Hon får frågan om hon inte förändrat sig.
– Jo, det kan man säga. Den här idén om att man ska mobba SD:s väljare och ignorera partiet har inte fungerat. Den strategin har misslyckats. Vi måste börja diskutera sakfrågor. Ta Sverigedemokraterna på allvar. Där tycker jag att antirasister är väldigt dåliga på att sätta sig in i allmänna samhällsfrågor som ekonomi, pension, jobb, bostad som intresserar sverigedemokratiska väljare, sa Linderborg.
– Det finns olika exempel där antirasister menar att nu går public service högerut. Det är en ängslighet vi måste komma bort ifrån.
Också SVT:s Janne Josefsson försvarade yttrandefriheten, även för Nya Tider och dem som argumenterar för rassegregation och expatriering. Om man stoppar vissa, hamnar man på ett sluttande plan.
– Vilka ska få vara där på Bokmässan? Det finns montrar med vänsterpropaganda som försvarar folkmordet i Kambodja och Sven Wolter går omkring och hyllar Nordkorea, sa Josefsson.
– Hur aktuell är den stora frågan om folkmordet i Kambodja, invände SVT:s förre programdirektör Mikael Olsson Al Safandi.
– Nej, för dig som förnekat folkmordet en gång i världen är den kanske inte aktuell, kontrade Janne Josefsson.
– Du använder demagogi som liknar [Nya Tiders], svarar Olsson indignerat.
– Nej, det är en verklighet där människor avrättats, summerade Josefsson.
Talande meningsutbyte. För vissa blir det alltså demagogi om man tar upp kommunismens folkmord, men det är helt okej att kasta omkring ogrundade anklagelser om ”rasistiska rötter”.
Här är en aspekt som efter yttrandefriheten också borde upp till ytan, de så olika måttstockarna på aktörer till höger jämfört med aktörer till vänster. Totalitära tendenser och våld är oacceptabelt vilka förtecken de än har. För att den fria debatten ska bli relevant för väljarna måste olika aktörer behandlas lika. Och sakligheten i anklagelser borde granskas åt vilket håll de än riktas.
Dick Erixon
2016-10-16
Se diskussionen i YouTube (40 min in i bandet) Debatten om debatten om debatten…