Välfärden kommer att avgöra kommande val. Frågan är vems politik som ligger i tiden och vilka som kommer att bli överkörda av verklighetens realiteter, skriver Dick Erixon i ledare.

Många drömmer om att Sverigedemokraterna ska tappa mark nu när de andra partierna tagit till sig partiets migrationspolitik – den politik som man kort dessförinnan stämplade som rasistisk och främlingsfientlig.

En drömmare är S-redaktören Göran Greider som i Metro skriver att partiets stora fråga, flyktingmottagandet, till stor del har gått det ur händerna. ”Sakta men säkert flyttar frågorna om välfärd, jämlikhet och om klassiska ekonomiska frågor åter in i politikens centrum”. Då kommer väljarna att ”släppa ut luften ur Sverigedemokraterna”.

Mot denna förhoppning invänder Expressens Ann-Charlotte Marteus: ”Som om SD-stödet var flyktigt, viktlöst, utan substans”. Marteus konstaterar att förhoppningen om att SD skulle falla ihop, eftersom de inte längre har sin egen nisch, ”tycks så här långt inte stämma”. Partiet kan ha ”vunnit ökad legitimitet på sin tacksamma ’Vad var det vi sa!’-sits”.

Marteus tillägger: SD kan fortsätta fungera som missnöjesparti, ”som alternativ för väljare som tycker att varken regering eller opposition har trovärdiga lösningar på dagens problem”.

Detta är en intressant analys, om man bortser från formuleringen missnöjesparti. Vad var arbetarrörelsens kamp för allmän rösträtt, om inte missnöje med de besuttnas makt? Vad var de borgerligas kamp för ökad ekonomisk frihet, om inte missnöje med en växande förmyndarstat? Missnöje har i alla tider varit drivkraft för förändring.

Däremot träffar formuleringen ”alternativ” till etablerade partierna rätt. Liksom att väljarna vill se andra lösningar på dagens problem än gammal vanlig politik från de gamla partierna.

Och det är här framtidens politiska landskap formas. Vem kommer att kunna tillfredsställa väljarkårens önskemål om en trygg välfärd där sjukvård och omsorg fungerar, där fattigpensionärer får höjd levnadsnivå, där det råder disciplin i skolan och gatorna inte är laglöst land?

På nyhetsplats har Samtiden visat att Danmark har betydligt kortare vårdköer än Sverige. Många ser ett samband mellan Danmarks bättre fungerande välfärd och deras restriktiva invandring. Frågan om hur den ansvarslösa migrationen ska hanteras i relation till människors krav om att få välfärd för skattepengarna, kommer inte att försvinna utan accentueras kommande år.

En metod att skydda dem som byggt landet är att stärka medborgarskapet och minska på de sociala förmånerna för dem som inte är medborgare. Mer av meritokrati kan ge incitament för dem som vill vara en konstruktiv kraft i landet, samtidigt som de som istället för att arbeta utmålar sig som offer och slänger anklagelser omkring sig får sänkta förmåner.

Allt detta är ytterst kontroversiellt för de gamla partierna, medan det på ett naturligt sätt ligger i linje med SD:s socialkonservativ agenda som tar socialt ansvar för dem som gör rätt för sig. På samma sätt som gränskontroller var en logisk del av SD:s politik, men genomförts av etablerade partier under galgen, kommer framtidens nödvändiga socialpolitiska åtgärder att vara logiska för SD, men strida mot de gamla partiernas synsätt.

Frågan väljarkåren då har att ställa sig är om man ska rösta på originalet eller på kopiorna som alltid försent genomför nödvändiga reformer under svåra inre konvulsioner.

Dick Erixon
2016-09-24

Se mer: Expressenkolumnisten Ann-Charlotte Marteus i Sluta dröm om ett pytte-SD, Göran Greider i Metro,