Nostalgi är mer befogat än någonsin, inte materiellt utan om vår nationella sammanhållning, vår tillit till varandra. Att få vara förankrad i sig själv, individuellt och kollektivt, är livsviktigt för hälsa och välgång. Nostalgi är ett politiskt vapen, skriver Uffe Hansen.

Ingen i vårt land som följer nyhetsflödet kan blunda för de händelser som drabbat oss som följd av det misslyckade mångkulturella projektet som ett av ondska inriktat etablissemang tvingat på oss och ihärdigt fortsätter att skönmåla.

Svårigheten att trovärdigt fortsätta sin propaganda har minskat betydligt genom bilbränder, attacker mot utryckningspersonal, sexuella trakasserier, våldtäkter och mer eller mindre laglösa s.k. ”utanförskapsområden”. Dessa områden är etablissemanget själva skyldiga till, de har upprättats helt på deras initiativ. Att mångkulturens tillskyndare dessutom ihärdigt letar efter förmildrande omständighet för att skyla över sin oförmåga eller inkompetens är graverande. Som jag ständigt påpekar är allt detta ingen slump, det är välplanerat av en kulturmarxistiskt etablerad metapolitik. I den ingår att förlöjliga nostalgin.

Perspektiv på händelser i livet får de att växa. Jag är stolt över att mina erfarenheter har ökat av min förfäder, av mina föräldrar, av mor och farföräldrar, av berättelser ur deras liv i ett annat Sverige, i ett land som flytt där min fäder levt och verkat. Visst medger jag att detta är förenat med vemod, men också glädje. Livet består av både uppflammande lycka och tryckande motgång.

Jag har upplevt en livsbejakande nostalgi i litteraturen. En läsupplevelse är den svenske filosofen Vitalis Norströms bok om Masskultur (Hierta, 1910). I den kritiserar han framstegsoptimismen för sin förblindade tro på vad som anses vara utveckling, utan att reflektera över vad som går förlorat i framstegshetsen. Vad lämnar vi i jakten på något nytt?

Ett av de centrala moderna projekten är idag det så kallade mångkulturella samhället, som är en förskönade omskrivning av en överflyttning av människor från Asien och Afrika till Europa eller andra länder som sedan länge dominerats av europeisk befolkning.

Litteratur kan ge dig nya och viktiga erfarenheter, men det finns inget som kan ersätta egna upplevelser ur livets villervalla. Jag minns en resa med min mamma och mormor till olika platser i norra Jämtland som varit deras boplatser. Besöket i ett av de små hus min mamma växte upp i blev särskilt gripande. Huset saknade alla bekvämligheter, rinnande vatten, el, toalett med vattenklosett.

Riktigt gripande blev det när de berättade om de kalla vintrarna där vattnet i hinkarna på morgonen när elden i den vedeldade ugnen hade slocknat hade en ishinna. Jag såg sängarna längsmed väggarna där de låg tätt packade för att hålla värmen.

För mindre en hundra år sedan såg livet annorlunda ut. Den rikedom som fanns på många håll hade inte nått ut till hela Sverige. Det fanns inget socialt skyddsnät. Min mormor fick arbeta hos olika bönder i byn för att ensam försörja sina fyra barn, eftersom morfar dog i tuberkulos när mamma endast var tre år.

Trots detta ”utanförskap” – som måste betraktas som oerhört svårare än i de områden kulturmarxisterna ständigt ömmar om och ojar sig för – skedde inga planlösa bränder, inga överfall eller upplopp. Min mormor och hennes döttrar gick sorglöst långa sträckor utan att bli antastade eller våldtagna. Senare under deras tonårstid på dansbanorna hördes inget om trakasserier eller övergrepp.

Mot denna bakgrund är jag trött att se, höra eller läsa journalister eller politiker som frågar sig vad alla händelser i ”utanförskapets” tecken beror på och levererar sina klassiska anklagelser mot svenska folket: att vi diskriminerar, att vi inte inkluderar, att vi är inåtvända och stänger ute, att vi inte är tillräckligt generösa.

Därefter kommer ropen på mer pengar. Jag blir både ledsen och arg – de trampar på min mormor, min mamma som fått offra så mycket och fått så lite. Idag rinner våra pengar iväg till dessa hopplösa, kulturmarxistiska projekt och vid vägkanten står våra förfäder som remanensen av vårt eget jag och undrar vad som sker. Framtida generationers ohörda röster väntar på att fälla sin dom över oss och vår otillräcklighet.

Idag är nostalgi mer befogat än någonsin i vårt lands historia, eftersom det på många sätt var bättre förr. Jag menar inte den materiella fattigdomen, jag avser vår nationella sammanhållning, vår tillit till varandra och vår andliga tillfredsställelse. Att få vara förankrad i sig själv, individuellt och kollektivt, är livsviktigt för hälsa och välgång, att bli ifrågasatt som individ eller kollektiv, vem du eller vi är, är destruktivt. Nostalgin tar oss tillbaka till oss själva.

Uffe Hansen

Se mer i Samtiden om Vitalis Norström.