Allt tyder på att vi från september 2018 har tre stora partier – S, SD och M. Ett stabilt regeringsunderlag måste bygga på någon form av samförstånd mellan två av dessa tre parter, medan övriga blir någon sorts åskådare, skriver Tomas Brandberg.
Under veckan som gick gjorde Liberalerna ännu ett misslyckat försök att profilera sig som de lite mer hårdkokta Liberalerna. Meningsskiljaktigheter i partitoppen paralyserar partiet och förhindrar från och med nu alla kontroversiella utspel. Kristdemokraterna befinner sig i en liknande situation. Deras ledare Ebba Busch Thor har liksom Jan Björklund gjort ansatser att försöka sticka ut hakan men sedan backat för kritik.
Det som en gång kallades för mittenpartierna och sedan ”Alliansen minus moderaterna” riskerar efter nästa val en tynande tillvaro eftersom Alliansen inte kommer att utgöra något regeringsunderlag. Centern ser visserligen ut att säkra sina platser i Riksdagen genom att vara sist på bollen i migrationsfrågor, men kan i realiteten bara agera som en sorts reservmoderater med energipolitiska vanföreställningar. Högerns motsvarighet till Miljöpartiet alltså.
Allt tyder på att vi från september 2018 har tre stora partier – S, SD och M. Ett stabilt regeringsunderlag måste bygga på någon form av samförstånd mellan två av dessa tre parter, medan övriga blir någon sorts åskådare. I viss mån är vi redan där, eftersom Moderaterna agerar passivt stöd åt en S-ledd regering, men efter 2018 kommer detta att bli tydligare.
Utöver de borgerliga småpartierna finns tre radikala rödgrönrosa partier – V, Mp och Fi – som tillsammans mobiliserar ungefär 15 procent av väljarna. Särskilt miljöpartiet har varit mycket framgångsrikt hittills vad gäller att sätta agendan, men regeringsinnehav har varit en smärtsam upplevelse för Mp. Följande kan se ut som önsketänkande, men om inte de rödgrönrosa partierna tillsammans med socialdemokratin kan nå majoritet i Riksdagen, just nu osannolikt, så kommer de att marginaliseras efter nästa val.
Jag spår också att socialdemokratin har en törnbeströdd väg fram till valet 2018. Som regeringsparti, som reagerade alldeles för sent på migrationskollapsen och som i det längsta förnekade krisen, kommer man att tvingas bära ansvaret för politikens oundvikliga tillkortakommanden under de kommande två åren. Och i takt med att högkonjunkturen ebbar ut och problemen tilltar kommer många mittenväljare att söka sig till M, medan arbetare och offentliganställda söker sig till SD.
Därmed förlorar Socialdemokratin platsen som Riksdagens största parti. M och SD blir störst, just nu oklart i vilken ordning. Därmed kommer mycket att handla om dessa två partiers inbördes relation, rivalitet och eventuella samförstånd. Notera alltså att egen majoritet i Riksdagen är inom räckhåll för M och SD, allt medan Stefan Löfven gör sitt allra bästa att förstöra sin relation med båda. Onekligen ett intressant utgångsläge.
De rödgrönrosa eko-feminist-kommunisterna (och islamisterna?) lever i en verklighet för sig tillsammans med operasångare, ståuppkomiker och journalister i etermedia. Det är bara att acceptera de tar hem sina 15 procent, varken särskilt mycket mer eller mycket mindre. Vad gäller de borgerliga, socialliberala småpartierna så har de aldrig velat fatta obekväma beslut utan bara velat vara alla goda gåvors givare, en profillöshet som straffar sig.
I veckan gick nog sista tåget för Liberalerna att i någon mån ta rygg på sin motsvarighet Venstre i Danmark och positionera sig som kaxigt borgerligt parti. (Jag säger bara Inger Støjberg …) Ännu ett val som partiet mellanmjölk med NATO som enda profilfråga, som Moderaterna dessutom har tagit över, kommer inte att göra succé. Blir det Liberalernas sista valrörelse som riksdagsparti?
I vilket fall är det dags att vakna upp till en ny politisk verklighet. Egentligen, när relationen till SD är den vanligaste frågan som ställs till alliansledarna så är det ett tecken just på detta.
Andra verkar resonera som att man inte behöver ta hänsyn till Sverigedemokraterna alls. I så fall lär man bli rejält omtumlad på valdagen 2018, ska bli lite roligt att se deras ansikten då.
Tomas Brandberg