Det är bra att Anne Ramberg så öppet redovisar sin likgiltighet inför äldres situation, för att hellre prioritera dem från utlandet som inte ens vill klargöra sin identitet, skriver Tomas Brandberg.
I ekots lördagsintervju för en vecka sedan meddelade Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg med föredömlig tydlighet att asylmigrationen bör gå före svenska pensionärers intressen.
Budskapet var glasklart. I en kontext där hon diskuterade ”…gamla människor som har jobbat hårt ett helt liv…” ansåg Ramberg att ”…humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd.”
Vi noterar alltså att lycksökare från andra länder som inte ens vill klargöra sin identitet är viktigare än de människor som under hela sitt vuxna liv har byggt upp vårt samhälle. Detta är en fullt tillåten ståndpunkt i det demokratiska samtalet, som dessutom omsätts i praktiken av de styrande partierna. Men den är föga klädsam när den kommer från extremt välbetalda advokater, som inte i nämnvärd utsträckning riskerar något för egen del. Tvärtom kan just vissa advokater profitera på migrationen.
Det som ändå är lite nytt är att denna intressekonflikt nu erkänns helt öppet. Det bedrägliga budskapet var länge att asylmigration tvärtom låg i pensionärernas intressen. De som trodde på detta blev totalt blåsta, ofta av personer som idag har sitt på det torra, till på köpet under paroller som värdegrund och lika värde.
Facit ser vi nu. Sverige har enligt EU:s definition snart en kvarts miljon fattigpensionärer och trenden är ökande. Dessutom talar mycket för en långdragen pyspunka för hela pensionssystemet eftersom för få betalar in och för många ska dela på pengarna. Femtiotalisterna gråter idag över sina pensioner, men sextiotalisterna lär få det ännu sämre.
Nu ska vi vara öppna med att detta i grunden beror på pensionssystemets utformning och det, förstås, glädjande förhållandet att vi lever allt längre. Samtidigt kan vi inte blunda för att regeringen av kostnadsskäl avvisar även mindre satsningar till förmån för fattigpensionärer, medan migrationskaoset – mycket försiktigt räknat – tillåts kosta över 100 miljarder per år. Dessutom blir äldre människor lidande när sjukvård och äldreomsorg sätts under press.
Lägg därtill att vissa pensionärer inte har möjlighet att flytta bort från ”fel” områden, där kriminaliteten ökar och som idag tas över av människor som talar andra språk. Många äldre människor känner sig otrygga och bortglömda i ett samhälle som håller på att förvandlas inför deras ögon.
Självklart drabbas inte alla pensionärer lika hårt. Vissa har kunnat spara pengar själva och tjänstemannakarriär ger värdefulla pensionstillägg. En aktuell fråga är också att höja pensionsåldern så att den som har hälsan kan arbeta lite längre, men detta gynnar inte dem som har och har haft tunga arbeten och som helt enkelt inte orkar arbeta efter 65.
Denna situation innebär att många offentliganställda kvinnor inför pensionen hamnar i ekonomisk beroendeställning gentemot sina lite mer välavlönade män, de är fullkomligt grundlurade av de politiker de anförtrodde sin ålderdom. Det kusliga är att vi bara har sett början på denna utveckling. Idag råder högkonjunktur, hur blir det när lågkonjunkturen obönhörligen kommer?
Självklart kommer SD att göra helt andra prioriteringar än till exempel Anne Ramberg vill göra och det kommer att ge avtryck, jag påminner om Åkessons löfte om höjd garantipension. Problemet är att 2018 kommer många tåg att ha gått och villkoren för pensionärer bara ett av åtskilliga områden som negligerats av de andra partierna. Skutan kan inte vändas över en natt.
Man ska vara ärlig med vad de egna politiska ståndpunkterna innebär, i det avseendet är det måhända provocerande men på sätt och viss positivt att Ramberg är helt öppet redovisar sin likgiltighet inför äldres situation. Och den som likt Anne Ramberg faktiskt vill ha det så här kan med fördel rösta på till exempel Centern, Vänsterpartiet eller Feministiskt initiativ. Övriga bör ställa sina politiker till svars och fundera vilket budskap de vill skicka med valsedel om två år.
Låt er inte luras igen.
Tomas Brandberg