Kyrkan lånar sig till politiska dagsländor, på 60-talet var det socialismen, nu är det multikulturalismen och internationalismen som är idéerna för dagen, skriver Simon O Pettersson.

Många vanliga kristna ställer sig nog ofta frågande till hur ledningen för Svenska kyrkan agerar. Det kan förefalla som den har andra prioriteter än tron. En sådan prioritet är internationalismen och multikulturalismen, som nu verkar viktigare än allt annat. Mot denna ersättningsreligiösa ideologi måste den sanna kristna tron ställas.

Det är inte lätt att hänga med i Svenska kyrkans svängningar. I den institution som skapats för att sprida ordet, verkar det vara just ordet som nu blivit kontroversiellt.

Initiativet ”Mitt kors”, som handlade om att bära kors i sympati med utsatta kristna i Mellanöstern, kallades av Svenska Kyrkans kommunikationschef i Uppsala, Gunnar Sjöberg, för ”okristligt” och ”uppviglande” (Katolskt Magasin 3/8).

Det ligger i linje med ärkebiskopen Antje Jackeléns sedan länge otydliga inställning till islam, som fick ett extremt uttryck i hennes i samband med denna diskussion skrivna debattartikel, där en av undertecknarna var en representant för islamistiska Muslimska brödraskapet (DN 9/8).

Varifrån kommer denna inställning? Korset, som symboliserar Jesu, Guds sons, korsdöd, som skedde för att vi skulle frälsas från synden, är centrum i den protestantiska teologin. Inget kunde vara mer okontroversiellt. Likaledes borde stödet för våra kristna trosbröder i Mellanöstern, liksom det därmed sammanhängande avståndstagandet från islam vara självklart.

Världen är nu en gång sådan, att den har inneboende konflikter. Den som vill ha kristendom måste motverka islam och tvärtom. Islam förnekar Kristi Gudom och någon religionsdialog av det slag som Jackelén föreställer sig är därför inte möjlig.

Detta kan verka helt självklart, men det har nu blivit kontroversiellt. Jag föreslår att man måste förstå det som en del av kyrkans självsekularisering. Det har länge funnits teologiska strömningar, som verkat för att Kyrkan inte längre skall ägna sig åt sådant som ligger bortom denna världen, som nåden och frälsningen, utan i stället åt olika politiska mål i denna värld. Detta innebär i praktiken att kyrkan lånar sig till politiska dagsländeidéer.

På 60-talet var det socialismen som var på modet, nu är det multikulturalismen och internationalismen som är idéerna för dagen.

Detta gör inte bara att fokus blir fel, att det förflyttas från tron till kortsiktiga politiska målsättningar. De politiska målsättningarna saknar dessutom ofta helt biblisk grund, och är nästan alltid formulerade utan politiska sakkunskaper. Jag vet inte hur många kyrkliga dignitärer som gjort bort sig i asylfrågan. I en intervju i Sveriges radio (Ekots lördagsintervju 9/1) visade Antje Jackelén att hon inte visste någonting om frågan. Praktiskt taget varje påstående var fel, till och med ett så absurt påstående som att det framförallt skulle röra sig om kvinnor och barn förekom. För att vederlägga detta räcker det väl bara, att se en bild på migrantströmmarna.

En befriande vederläggning av Svenska kyrkans villfarelse i asylfrågan stod Thomas Idergard för i Signum (3/2016). Under rubriken ”Kristen handlingsfrihet i migrationsfrågan” argumenterade han för, att det inte finns någon särskilt kristen migrationspolitik. Precis som vad gäller till exempel sjukvårdspolitik finns det svåra målkonflikter, där den kristna tron inte ger något entydigt svar. Är det rimligt att försörja ekonomiska migranter med bidrag, i stället för att ge katastrofhjälp i närområdet som verkligen kan rädda liv? Det står ingenstans i Bibeln att den svenska staten skall stå för medborgares i främmande länder försörjning.

Idergards ansats är föredömlig, men jag skulle vilja gå ett steg längre och ifrågasätta hela den internationalism som ligger i botten av frågan. Nutida kyrkomän tycks tro, att det är självklart att kristendomen skulle vara internationalistisk och förespråka en värld utan gränser. Detta bygger dock på dålig exegetik, på tolkningar som utgår från sekulära perspektiv, och därför är en del av den antydda självsekulariseringen.

Ett bibelcitat som i sådana utläggningar brukar framhållas är Galaterbrevet 3:28: ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”.

Felet är dock, att citatet inte alls handlar om att uppdelningarna i denna värld försvinner. Det handlar helt uppenbart om att vi är ett i Kristus Jesus, inte att våra sociala roller skulle vara felaktiga. Den sociala ordningen försvaras på många ställen i Nya testamentet. Det finns också verser i Bibeln som tydligt stödjer en nationalistisk åskådning. Att det finns stora delar judisk nationalism i Gamla testamentet behöver knappast påpekas. Men också i Nya testamentet finns nationalism. I Apostlagärningarna 17:26 står det att Gud har bestämt särskilda gränser för folken.

I anslutning till bland annat detta bibelställe försökte Ungkyrkorörelsens skapa en positiv nationell vision, om Sveriges folk som ett Guds folk. Enligt Einar Billings formel var nationen ”ett faktum att fästa nåden vid”. Detta kan vara något att inspireras av i vår tid, när Svenska kyrkan blivit alltmer identitetslös.

Med detta betraktelsesätt kan förledet ”svensk” i Svenska kyrkan få en verklig betydelse. Det stämmer inte bara bättre överens med evangeliet, men kan också vända många som nu blivit tveksamma till kyrkan tillbaka till tron. Internationalismen måste omedelbart överges.

Simon O. Pettersson