Pontus Fahlbeck – en konservatismens vägröjare

Den kritik mot globaliseringens baksidor vi börjat diskutera på senare tid kan söka stöd i de analyser Fahlbeck formulerade redan i tullstriden på 1880-talet. Han förespråkade försiktiga sociala reformer på det beståendes grund, skriver Simon O Pettersson.

Tidigare i Samtiden har bl.a. Harald Hjärne, Rudolf Kjellén och Vitalis Norström behandlats. Ett namn bland de sekelskifteskonservativa som dock ofta glöms bort är Pontus Fahlbeck (1850-1923), professor i statskunskap och statistik vid Lunds universitet. Detta är synd, särskilt som han på vissa punkter, t.ex. i sin kritik av socialismen och sin analys av klassamhället, var mera djupgående än de andra nämnda.

Pontus Fahlbeck var lundaakademiker ut i fingerspetsarna. Det var inte självklart att hans bana skulle bli sådan som den blev, utan som många vid denna tid, då ämnesgränserna var mindre strikta, försökte han sig på en mångfald ämnen. Hans grundexamen omfattade ämnena latin, teoretisk och praktiskt filosofi, nordiska språk och – inte ens naturvetenskaperna var honom främmande! – fysik. Han doktorerade på en avhandling om äldre frankisk historia och skrev sedan artiklar om svensk medeltidshistoria.

Det politiska och statsvetenskapliga intresset kom smygande. Redan hans tidiga verk visade på ett samhällsintresse, även om det handlade om avlägsna tider. En viktig fråga för att väcka hans politiska intresse var tullstriden. Tullstriden var en vattendelare för konservativa och liberaler på 1880-talet, där schematiskt uttryckt liberaler förväntades vara frihandlare och konservativa protektionister. Med den protektionistiska broschyren ”Den ekonomiska vetenskapen och näringsskyddet” (1887) ställde han sig avgjort på den konservativa sidan, ett ställningstagande han inte skulle ompröva.

Fahlbecks utgångspunkt var att de naturliga ekonomiska lagar som frihandlarna skisserade inte fanns. Ingrepp i ekonomin var inte mer onaturliga än hackan och spadens omgestaltning av naturen. Den otyglade kampen tjänar bara den starke, och den som är svag kan ha ett legitimt behov att skydda sig med exempelvis tullar, eller ett påbud att staten bara skall köpa inhemska produkter, också när priset är högre.

1880-talets strid upprepar sig på ett märkligt sätt i vår nutid, där man alltmer börjar inse att globaliseringen inte bara har vinnare, utan också förlorare. Framgången för Donald Trump i den amerikanska valkampanjen bygger nog inte till ringa grad på, att han uppmärksammat handelshotet från Kina.

Fahlbeck speciminerade flitigt och han fick snart en professor i statskunskap och historia, som senare, mycket på hans eget initiativ, skulle omvandlas till en professor i statskunskap och statistik. Vi intresserar oss i denna artikel mest för det som kan vara viktig, för att bestämma hans ideologi, och som kan vara nyttigt och intressant i den socialkonservativa idédiskussionen. Här är en tydlig linje hans analys av klassamhället, och hans därmed sammanhängande antisocialism och alternativa socialpolitik.

Detta kommer till fint uttryck bl.a. i hans skrift Stånd och klasser – En socialpolitisk överblick (1892). Den rör sig över vida fält och erbjuder ett slags sammanfattning och analys av stånden och klasserna ända från dess uppkomst och framåt. Det kan här bara bli fråga om att skissera konturerna.

Fahlbeck konstaterar att stånden alltid har funnits, och nästan överallt är de desamma – adel, präster, borgare och tjänare. I den mån undantag finns är det i allmänhet fråga om mellangrupper. De är helt enkelt en konsekvens av arbetsdelningen. I nyare tid har dock ett nytt samhälle uppstått, som brukar betecknas som klassamhället. Det har skapats på grund av borgarklassens emancipation, och de två högre klassernas tillbakagång. Grunden för samhället byttes från arvsrätt till egendom.

Men inte bara de högre klasserna drog det kortare strået, också de fria arbetarna i städerna, som nu utsattes för den fria konkurrensen fick svårigheter. Den sociala rörelse som ägde rum i Fahlbecks tid berodde på att det tillbakasatta proletariatet började känna sig åsidosatta. Socialismen ansåg att proletariatets problem orsakades av egendomsfördelningen, och såg lösningen i total jämlikhet. Fahlbeck såg också de sociala problemen, men uppfattade den lösningen som ett felslut.

Socialismen skulle i stället för att leda till att det blev bättre för alla, omkullkasta grunden för hela systemet. Människor är olika och i det nya samhället, där arbetet är grunden, måste utfallet bli olika, då människors arbete är olika.

Således försvarade Pontus Fahlbeck, liksom hans socialkonservativa samtida, försiktiga reformer på det beståendes grund. Det är skada, att detta program inte lyckades realiseras.

Den parlamentariska högern uppfattades i alltför hög grad som ett parti för besuttna, vilket gjorde att socialdemokratin i stället var de som drog nytta av denna sociala rörelse. Det gjorde att man förde med sig, även om man modererades mycket, ett problematiskt ideologiskt arv. Detta visade sig särskilt på 1960-talet, då man saknade motståndskraft mot den radikala vänstern, som då lade grunden för många problem i dagens samhälle.

Fahlbeck är alltså en viktig tänkare, för att ifrågasätta den radikala tolkningen av 1900-talshistorien, och hitta en mer socialkonservativ förståelse. Många av hans samtida erkände också sin djupa tacksamhetsskuld. Rudolf Kjellén kallade honom bl.a. ”vägröjaren” och ”föregångsmannen”. Han förtjänar läsare också i vår tid.

Simon O. Pettersson