Profeten Muhammed kunde berätta sagor som var minst lika fantastiska och tokiga som sagorna om baron Münchhausen. Men skillnader finns. Åt Muhammed-sagorna får man inte skratta, skriver Mohamed Omar.
Baron Karl Friedrich von Münchhausen var en verklig människa som levde på 1700-talet. Men det är sagofiguren Münchhausen och inte den verklige människan som blivit berömd. Aldrig hade väl baronen där han satt på sitt gods i Hannover kunnat drömma om att hans namn en gång skulle flyga över världen.
Visst var han en skicklig berättelse, som också kryddade sina berättelser med överdrifter för att roa sina vänner. Men jag har svårt att tro att baronens egna berättelser om sina bedrifter var lika fantastiska och groteska som de nedtecknade sagorna om honom. Dessa sagor, som alltså gjort baronen berömd, skrevs av en bibliotekarie från Kassel. I slutet av 1700-talet måste denna bibliotekarie, som hette Rudolf Raspe, av vissa skäl lämna sin stad och gå i landsflykt till England. Här fick han det svårt att klara sig. För att rädda sin ekonomi kom han på en idé: han hade hört en del av den gamle baronens berättelser och tänkte att de, något förbättrade, skulle bli en bra, och säljande, bok.
Och så utkom år 1785 i England Baron Münchhausens berättelser om sina underbara resor och sina fälttåg i Ryssland. Det gick som författaren ville, boken fick stor spridning, spreds i flera upplagor och översattes till skilda språk. Baronen tar tjänst som officer i den ryska armén och följer med på dess fälttåg mot turkarna. Där blir han tillfångatagen och såld som slav:
”Trots allt mitt mod och trots min ädla springares snabbhet och smidighet vann jag, under kriget mot turkarna, inte alltid de framgångar jag skulle kunnat önska. Jag hade till och med oturen att bli tagen tillfånga, naturligtvis på grund av mina fienders oerhörda övermakt. Och vad som är ännu sorgligare, jag blev såld som slav. Turkarna behandlade sina krigsfångar på det sättet.”
Nu är sagorna om Münchhausen varken allvarliga eller sorgliga, men verkligheten som skymtar bakom sagorna är både allvarlig och sorglig. Tusen och åter tusen européer blev under århundradena slavar hos turkarna. Det är få som minns dem idag, i stället har vi för vana att frossa i egen skam genom att bara älta hur Europa behandlat andra illa.
Och tyvärr lever idén om slaveriet kvar inom islam, den har inte helt dött ut. Det finns fortfarande muslimska lärde som försvarar denna grymhet. Vad beror det på? Jo, att slaveriet har ett så tydligt stöd både i Muhammeds bok Koranen och i hans undervisning. Muhammed själv ägde slavar.
Men i andra Münchhausen-sagor är baronen inte slav utan sultanens gunstling. Baronen fullgör olika uppdrag åt turken och de blir så förtrogna att de dricker ihop. ”Man äter mycket bra vid det turkiska hovet, men, som herrarna veta, har Muhammed förbjudit sina troende allt bruk av vin. Nå, trots koranen finns det nog en och annan, som i smyg tar sitt glas. Och till dem hörde sultanen.”
Men även om sultanen inte uppträdde som en rättrogen när det kommer till nykterhet, så var han desto mer såsom en rättrogen ska vara i sin brist på humor. Baron Münchhausen och sultanen ingår ett vad: han får fyra timmar på sig att hämta en fin tokajer från Wien till palatset i Konstantinopel. ”Om vinbuteljen i fråga inte är här inom fyra timmar”, säger sultanen, ”låter jag utan förskoning hugga huvudet av er. Ty jag är inte van att låta skoja med mig, som ni kanske vet.”
I detta sitt sätt liknande sultanen, som också var kalif och de troendes furste, sin företrädare profeten. Muhammed lät ju också halshugga de som skojade med honom. Men trots att Muhammed saknade sinne för humor, särskilt när han själv var föremål för den, kunde han berätta sagor som var minst lika fantastiska och tokiga som sagorna om baron Münchhausen.
När baronen flyger på en kanonkula, flyger Muhammed på en bevingad häst med kvinnligt människohuvud. När Münchhausen far till månen, far Muhammed genom alla de sju himlarna. Och han klyver dessutom månen mitt itu. När Münchhausen går ombord på sitt skepp och ska lämna den underliga Ost-ön märker han att alla träd på stranden bugade sig ända till marken för honom. Samma sak berättade Muhammed, men han stannade inte där, han mötte också träd som kunde tala.
Det finns alltså likheter mellan sagorna om baron Münchhausen och profeten Muhammed. Men det finns också skillnader. Åt Muhammed-sagorna får man inte skratta. Rättrogna muslimer tror att de är sanna och tar dem på stort allvar. Istället för att läsas för barnen som godnattsagor, lärs de ut i koranskolor. När det ena är tänkt att roa genom att visa hur stollig en människa kan vara är det andra, trots att det är minst lika stolligt, tänkt att lär oss hur vi ska leva.
Det finns också en annan, viktig skillnad.
Berättelserna om Muhammed är inte bara fantastiska och orimliga, en stor del är ganska realistiska och hemska. Münchhausens krig liknar mest en lustig operett medan Muhammeds krig mot de otrogna är fruktansvärda och kan inte annat än uppröra en civiliserad människa. Särskilt hemskt blir det när profetens män förgriper sig på tillfångatagna kvinnor. Ja, visst kan man skratta åt Muhammeds berättelser om himlafärder och talande träd, men skrattet fastnar i halsen när man inser att det finns fanatiker som tar inte bara dessa berättelser, utan också de om heligt krig, på allvar.
Den gode baronen som möter oss i ”münchhausiaderna” var en stor spjuver, och man anar att han själv inte tror på sina sagor. Muhammed däremot verkar ha trott fullt och fast på sina. Någon spjuveraktighet ser man inte skymten av. Han krävde dessutom att andra skulle tro alla bisarra historier. Om inte väntade svärdet.
Mohamed Omar