De interna striderna inom Liberalerna, fd Folkpartiet, är inte nya. De har varit undanträngda under det borgerliga allianssamarbetet som startade 2004. Att de nu blossar upp igen är ett tecken på att Alliansen är under upplösning.

När det i partier formeras falanger försvagas det avsevärt. Det som ska vara ett sammanhållet budskap gentemot väljarkåren blir splittrat och obegripligt. Interna strider tar också mycket stor energi i anspråk där de aktiva mer tänker på hur man ska motarbeta den andra falangen än hur partiets politik ska utvecklas.

Det som nu hänt är att förre Europaministern Birgitta Ohlsson åter höjt sin profil som oppositionell. När partistyrelsen förankrat ett förslag om att inte längre tillåta flera konfessionella friskolor, presenterades det av partiledaren Jan Björklund. Men så som enskild ledamot gick Birgitta Ohlsson ut offentligt och kritiserade förslaget, dessutom utan att ens förvarna partivännerna.

Under våren agerade hon också emot partiets linje i den känsliga migrationsfrågan, där hon tydligt intog snällismens position när det gäller generösa regler för anhöriginvandring.

För Birgitta Ohlsson är det alltså inte en engångsföreteelse att attackera den egna partilinjen.

Kretsen kring partiledaren reagerar naturligtvis på detta. ”Det blir en omöjlig situation”, säger Anna Starbrink i partistyrelsen. Andra, som vice gruppledaren i riksdagen Tina Acketoft, säger att hon saknar förtroende för Birgitta Ohlsson.

Men då slår den andra falangen tillbaka. Nu riktas kritik mot dem som kritiserat Birgitta Ohlsson. Acketoft har uttalat sig å riksdagsgruppens vägnar utan att ha förankra det. ”Det är mycket allvarligt”, säger riksdagsledamoten Roger Haddad till DN.

Och så där kan det hålla på i evighet, till dess partier ramlar ur riksdagen. Vilka väljare vill rösta på ett parti som inte har en sammanhållen politik, utan strider om viktiga värderingsfrågor?

Det finns dock en aspekt som är särskilt intressant. Tidpunkten. Varför blossar den interna striden upp nu?

Den gamla striden mellan ”socialliberaler” och ”kravliberaler” har pågått i Liberlerna/Folkpartiet i alla tider men varit mer eller mindre framträdande över åren. Men sedan de borgerliga partierna inledde samarbetet inom alliansen har den socialliberala falangen inom L varit tyst. Det överordnade målet var att vinna regeringsmakten.

Att striderna nu blossar upp igen är ett tydligt tecken på att allianssamarbetet är under upplösning. Liberalerna tar internt i partiet inte längre detta samarbete på allvar, det är därför man kan börja kriga öppet om partiets inriktning igen.

Oavsett vem som vinner falangstriden denna gång, är striden i sig ett viktigt besked: Liberalerna tar inte allianssamarbetet på allvar längre. Det borde ingen annan heller göra.

Dick Erixon
2016-09-17