Förhoppningsvis kan Johan Lundberg blåsa liv i kulturdebatten med sin nya bok. Hans utmaning av identitetsvänstern är underhållande och polemisk även om den inte är helt tillräcklig, skriver Simon O Pettersson.
Johan Lundberg var tidigare, som chefredaktör på Axess, överallt i den offentliga diskussionen. Inte minst hans starkt polemiska inlägg på Axess retade kulturetablissemanget och skapade debatt. Jag var inte alltid så förtjust i hans inlägg. Jag tyckte ofta att de var litet väl billigt polemiska, och inte tillräckligt djupgående i sin kritik, att de inte tillräckligt analyserade utgångspunkterna för hela diskussionen. En blind fläck var också hans beröringsångest i förhållande till invandringskritik.
Nu känner jag dock en viss saknad. Det är ju ingen längre som kritiserar tokigheter på kultursidorna. Därför blev jag glad, när jag fick hans nya bok Det sista museet (Timbro 2016), som riktar en kraftig bredsida mot den nuvarande kulturpolitikens identitetspolitiska utgångspunkter. Den polemiska tonen känns igen, många personer med namns nämnande blir vederbörligen hårt kritiserade, men här finns också eftertanke. Han försöker ta ett samlat grepp och redogöra för de utgångspunkter som styr kulturpolitiken.
Titeln är Det sista museet, men det handlar inte bara om museipolitik. Han har för avsikt att över huvud taget analysera den ideologi som styr kulturpolitiken, och Miljöpartiets partiprogram blir exempelvis noga dissekerat. Museet hamnar, som vårdare av ett traditionellt kulturarv, dock särskilt ofta i skottgluggen för identitetsvänsterns attacker.
Vad är det då för en ideologi som präglar kulturpolitiken? Johan Lundberg menar, att det är en ideologi som inte intresserar sig för konsten för dess egen skull, utan bara för att nå ett politiskt mål. Men målet är inte längre det klasslösa samhället eller någon annan traditionell vänsterfloskel, utan honnörsordet framför andra har i stället blivit mångfald. Den traditionella konsten har börjat uppfattas som diskriminerande mot minoriteter, och den nya kulturpolitikens roll är att motverka diskriminering.
Mot detta hävdar Lundberg den traditionella kulturens inkluderande roll. Man behöver inte vara lik den som skapat ett verk, för att kunna se värden i det. Lundberg framhäver till exempel, att en vit heterosexuell man av i dag inte skiljer sig mer från en samtida svart homosexuell kvinna, än från Vergilius, som på grund av det stora tidsavståndet måste ha levt i en helt annan värld.
Lundberg har förvisso flera poänger i det här. Stor konst kan inte reduceras till upphovsmannens bakgrund, utan har kvalitéer som går utöver det, och kritiken av identitetsvänstern är därför fullt berättigad. Han driver dock sin universalism, såsom jag ser det, bortom varje rimlig gräns. Ett kulturuttryck, även om det kan tillägnas och uppskattas av människor från främmande kulturer, är också en del av en specifik kulturell tradition.
Problemet med Lundbergs syn visar sig omedelbart i det samhälle som vi nu befinner oss i. Vi har mängder av invandrare som är främmande för svensk kultur, och inte vill låta sig integreras. Lundberg jämför explicit nyinvandrade somalier med svenska arbetare i början av förra seklet, och menar att man genom något liknande som socialdemokraternas folkbildningsinsatser skulle kunna integrera dessa. Högkultur är ju universell och kan förstås av alla.
Exemplet med somalier är sällsynt illa valt, som just somalierna till största delen är analfabeter och somaliska invandrare i första generationen knappast kan överbrygga det enorma kulturavstånd som finns till den svenska kulturen. Att jämföra med svenska arbetare för hundra år sedan är absurt, och man undrar om han verkligen kan vara så naiv.
Men även om vi bortser från Lundbergs dåliga exempel finns det stora problem med hans universalistiska kultursyn, vilket visar sig, när han försöker placera in den i ett idéhistorisk sammanhang. Han menar då att den kultursyn han kritiserar, som identitetsvänstern formulerat, går tillbaka till Johann Gottfried Herder, som ofta brukar betraktas som nationalismens fader.
Det finns dock väldiga skillnader emellan den kultursyn som Herder och identitetsvänstern företräder. Herder betonade varje kulturs egenart och dess rätt till sin egen kultur. Identitetsvänstern är hycklare som bara tillåter invandrarna att ha sin kultur, men motsätter sig att svenskarna ska bevara sin kultur. Ja, i och med att de motsätter sig varje majoritetskultur, så måste man misstänka att det inte heller finns något intresse för invandrarnas kultur som sådan, utan att den bara används som ett redskap för att bryta ned majoritetskulturen. Paradoxalt hamnar de därmed i en universalism, som inte är så fjärran från Lundbergs.
Med Lundbergs syn är det egentligen svårt att förstå, varför vi skall bevara just det svenska kulturarvet över huvud taget? Då kan man lika gärna ersätta dessa med insatser till bevarandet av Indiens eller Kenyas kultur. Lundberg är nog något beredd på denna invändning, och ger svaret, att det bara beror på logistiska skäl – vi har ju redan föremålen här. Det är dock en uppenbart otillräcklig förklaring. Sveriges kultur har ett särskilt värde för svenskar; detta måste kunna sägas.
Sålunda lämnar Lundbergs bok en något bitter eftersmak. Det är en underhållande, polemisk uppgörelse med identitetsvänstern, men alternativet han ger oss är helt otillräckligt.
Simon O. Pettersson