Både föräldrar och muslimskt profilerade skolor vill skapa en ”monokulturell miljö” för att skydda eleverna från majoritetsbefolkningens kultur och värderingar och främja den egna kulturen och de egna värderingarna, skriver Mohamed Omar.
Min erfarenhet av att resa i Afrika och Mellanöstern, men också i mitt umgänge med invandrare i Sverige från dessa regioner är att stödet för mångkultur, idén om att blanda kulturer, är starkast bland svenskar och andra västerlänningar. Det borde i och för sig inte förvåna då mångkulturalismen växt fram i västvärlden. Få stater utanför väst arbetar aktivt för att göra sina samhällen mångkulturella, och som i Sverige, i teorin åtminstone, ställa sin egen kultur på samma nivå som andra kulturer. Det vanliga är istället att staten ser det som sitt ansvar att värna och främja det egna landets kultur.
Det är också denna mentalitet som präglar flera invandrargrupper i Sverige, man vill behålla sin identitet, värna och främja sin kultur. Ett led i denna strävan är att driva skolor där barnen vistas i en miljö som präglas av hemlandets kultur. Al-Azharskolan i Vällingby i nordvästra Stockholm är en sådan skola. Det är en skola med ”muslimsk profil” som i teorin är öppen för icke-muslimer, men i verkligheten kommer en absolut majoritet av alla elever från muslimska familjer med somalisk bakgrund. Sjalen, eller hijab som det heter på arabiska, har fått ställning som inofficiell skoluniform för flickorna.
Efter sommaren har en debatt blossat upp om den könsuppdelade gympan på Al-Azharskolan. Pojkar har gympa för sig, flickor för sig. Enligt rektorn Hussein Ibrahim beror uppdelningen på krav från eleverna själva. Han menar att de hellre hade skolkat än deltagit i en vanlig svensk gympalektion.
Det är förstås humbug, eleverna har inte hittat på detta själva utan uppfostrats av sina föräldrar och utsatts för påtryckningar av den somaliska, och av den större muslimska, gruppen. Man kan anta att denna könsuppdelning är en del i skolans ”muslimska profil” och det som gör att den blir vald av en viss typ av föräldrar.
Det obehagliga i detta är att små flickor sexualiseras, de ses föremål för begär som ska skylas. Och detta har stöd i den islamiska traditionen där flickor som inte nått puberteten anses vara giftasmogna. Profeten Muhammed själv gifte sig med en sexårig flicka och fullbordade äktenskapet då hon fyllt nio. Muhammed var 54 år gammal, hans hustru lekte med dockor. I Koranen talas det om äktenskap med flickor som ännu inte börjat menstruera.
Jag uppfattar det som att både föräldrar och skola vill skapa en ”monokulturell miljö” för att skydda eleverna från majoritetsbefolkningens kultur och värderingar och främja den egna kulturen och de egna värderingarna. Det förvånar mig därför inte att skolan får stöd av den tidigare miljöpartistiske toppolitikern Yasri Khan, som leder den av Mehmet Kaplan grundade organisationen Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR). Han är ökänd för att vägra ta kvinnor i hand.
I en artikel på den malajsiska medieplattformen Astro Awani den 27 januari 2014 berättas om ett malajsiskt, muslimskt par i Sverige som anklagats för att ha misshandlat sina barn eftersom dessa vägrat be sina böner. På grund av misshandeln hade socialtjänsten tagit hand om barnen. Men i artikeln beskrivs inte misshandeln som det stora bekymret, det stora bekymret är istället att barnen placerats i en svensk, icke-muslimsk fosterfamilj. Yasri Khan intervjuas och han visar sig dela tidningens syn på situationen; hans oro handlar främst om att barnen nu tvingas leva i en svensk familj. Det är viktigt att fler muslimska familjer ställer upp som fosterfamiljer, säger han, så att barnen får leva i ett hem som är ”halal”, det vill säga med en livsstil som är i enlighet med sharia.
“We hope more Muslim families come to the fore and register so when there are cases where Muslim children are forced to be put into the state’s custody, they have a proper place to live. This is important because these children need to be in a home that is halal compliant”, säger Khan.
Vad det kokar ner till är vissa av de mest fundamentalistiska muslimernas svåra dilemma: man vill leva i Sverige för att ta del av dess välfärd, men inte dess kultur och värderingar. Dessa familjer vill ha ett välfärds-Sverige där man kan leva ostörd i en muslimsk enklav, det vill säga en mångkultur som består av flera monokulturer snarare än kulturblandning.
I en debattartikel i Expressen den 30 augusti rycker Khan ut till Al-Azharskolans försvar. Han menar då att eftersom vi har herr- och damfotboll så kan vi också skilja på pojkar och flickor i skolan. Vilken befängd jämförelse! Gympan är ett obligatoriskt ämne som vi för barnens hälsas skull. De ska få röra på sig också. Vad folk gör utanför skolan är en annan sak, där kan vi ha både damkörer och herrklubbar. Dessutom är separationen av könen på Al-Azharskolan en del av något större, av en traditionell, islamisk världsåskådning som säger att kvinnor har sämre rättigheter än män och att de ska hållas åtskilda. Ja, som det ser ut i islamiska stater som Saudiarabien, Somalia och Pakistan.
Khan avslutar sin debattartikel med att sia om ett eventuellt sjalförbud i skolan. ”Det skulle inte förvåna mig om nästa steg för en svensk regering blir att införa sjalförbud i skolan”, skriver han. Jag hoppas verkligen det! Unga flickor ska inte behandlas som sexobjekt utan som jämställda och likvärdiga med pojkar. Sjalen tvingar också in barn i en synlig, religiös identitet som de själva inte har valt och som kan bli svår att ta sig ur.
Sjalen, eller hijab, ingår som en del i ett helt paket av instruktioner i Koranen och profeten Muhammeds undervisning. Där hittar man också saker som att kvinnor är dummare än män, att döttrar ärver hälften av söner, att hustrur måste lyda sina män och alltid ställa upp på sex och att en husbonde får aga både hustru, barn och slavar. Tittar man på texterna är alla dessa saker viktiga och det är svårt att förstå varför man ska följa regeln om sjal men strunta i de andra. Risken finns att sjalen blir en inkörsport till en fundamentalistisk islamisk världsbild som förtrycker kvinnor.
Mohamed Omar