Valet 1976 blev historiskt då det förändrade hur regeringar såg ut i Sverige. Valet 2018 har alla möjligheter att bli nästa val som förändrar det politiska landskapet, skriver Dick Erixon i ledare.
Idag för 40 år sedan, 19 september 1976, vann Thorbjörn Fälldin (C) en historisk valseger över Olof Palme (S) i ett riksdagsval där de borgerliga tillsammans fick majoritet för första gången på över 40 år.
Den förre partisekreteraren och kulturministern Marita Ulvskog (S) har sagt att förlusten av regeringsmakten kändes som en ”statskupp”. Socialdemokratin ägde regeringen. Sverige var en enpartistat. 1976 kastades man ändå ut från regeringskansliet. Under de 40 år som gått sedan dess har det varit regeringsskifte fem gånger (1982, 1991, 1994, 2006 och 2014). Men då alltid mellan de borgerliga och rödgröna.
Denna era kan nå sitt slut efter valet 2018. De två regeringsalternativen som började formas på 1970-talet har nu sjunkit ihop och har inga realistiska möjligheter att nå över 50 procent och egen majoritet. Ett tredje blocket har vuxit fram – Sverigedemokraterna.
Om helgens opinionsmätning från Sifo, skriver Göteborgs-Posten, ”Jämfört med valet 2014 är den stora vinnaren Sverigedemokraterna, som av allt att döma kommer att se till att inget block får egen majoritet i valet om två år”.
Allt är upplagt för att i grunden förändra den politiska kartan 2018, på samma sätt som skedde 1976.
Många, inte bara motståndare utan faktiskt också aktiva i de segrande borgerliga partierna, var ytterst tveksamma till den majoritetsregering som Fälldin bildade. ”Mittenpartierna”, dvs C och L, markerade starkt mot Moderaterna i valrörelsen och ungdomsförbunden hade stämmobeslut på att de var emot att M skulle få ingå i regeringen.
Thorbjörn Fälldin tog en stor politisk risk, och satte sitt personliga ledarskap på spel, när han tog in Moderaterna och bildade en bred borgerlig regering. Det är svårt att idag förstå hur djupt kontroversiellt det beslutet var, men faktum är att många i C och L argumenterade hårdare mot moderater än mot socialdemokrater.
Vi är nu i ett liknande skede, där Sverigedemokraterna har tagit Moderaternas position som det parti som av vissa i högljudda tonfall stämplas som spetälska och till varje pris ska hållas ute i kylan och borta från regeringsmakten.
Skälet till att Moderaterna, trots stämpel som ”högerspöke”, inte i längden kunde hållas utanför var att partiet intagit en tydlig marknadsliberal ekonomisk politik som låg i tiden. Idag är marknadsekonomi accepterat av nästan alla, men då var M föregångare i att lyfta fram de välståndsskapande krafterna, medan andra partier levde kvar i ett föråldrat och under andra världskriget grundat planekonomiskt tänkande där man trodde politiker kunde styra ekonomin lika effektiv som marknaderna.
Detsamma gäller idag Sverigedemokraterna. Trots den oriktiga stämpeln om extrema rötter går det inte i längden hålla partiet ute i kylan, eftersom partiet utifrån ett socialkonservativt perspektiv formulerat en nationell gemenskapstanke i kontrast till den gränslösa globaliseringsiver som de övriga partierna omfamnar. Att kritiskt analysera globaliseringens avigsidor ligger i tiden och Sverigedemokraterna är det enda parti som har värdegrundade svar på dessa nya problem. Dessa idag så kontroversiella perspektiv kommer att bli allmängods, hur hårt de gamla partierna än framhärdar som kosmopolitiska fundamentalister.
De partier som får rätt, vars värderingar ligger i tiden och som därför tar sig an de aspekter som väljarkåren oroar sig för, vinner alltid i längden.
Moderaterna fick sitt genombrott och blev för första gången i modern tid fullt ut accepterade i och med regeringsbildningen efter valet 1976. I regeringsbildningen efter valet 2018 talar mycket för att det är Sverigedemokraternas tur.
Dick Erixon
2016-09-19