Värst med att vuxna män betraktas som barn i asylprocessen är inte mångmiljardrullningen eller de sociala problem detta skapar, utan den storskaliga lögnen. En hel grupp i samhället baserar sin tillvaro i Sverige på bedrägliga osanningar, skriver Tomas Brandberg.

Veckan som gick innebar betydande påfrestningar för PK-Sverige. Ledningen för ett hotell, som trodde att det var fritt fram att offentligt mobba en artist med SD-koppling, fick backa och be om ursäkt. Varje morgon vaknar man till rapporter om migrationsrelaterad brottslighet, medan polisens kris ligger i öppen dager. Ett nytt fenomen tränger fram i mediebruset. Det händer att polisen inte kommer när man ringer, trots att en akut situation föreligger.

Det värsta måste ändå ha varit reportaget av Uppdrag granskning, som påvisade den offentliga strutsmentalitet som råder kring avsaknaden av ålderstester för asylsökande unga män, som utger sig för att vara barn.

Under 2015 sökte 35 tusen ”barn” asyl i Sverige och för en dominerande andel finns anledning att ifrågasätta deras uppgivna ålder.

Tittar man närmare på frågan så förstår man hur absurt det hela är. De ser äldre ut än den ålder de anger, de har gjort sig av med alla identitetshandlingar som skulle bevisa att deras osannolika ålder stämmer och de säger sig lida av minnesförlust beträffande sin bakgrund. Uppgifter om detta kan hämtas i till exempel Merit Wagers böcker och från andra vittnesmål inifrån migrationsverket. Om man tillägger att ett medicinskt test med 97,5 procents sannolikhet visar att de är över 19 år så är ”bedrägeri” helt rätt ord.

Värt att notera, Sveriges migrations- och integrationsproblem började inte med ensamkommandebluffen och slutar inte med den heller. Men till att börja med är det en enorm kvarnsten för samhället att släpa på, utöver allt annat. Utgifterna bara för ensamkommande summeras nu lätt till tiotals miljarder per år vilket tränger undan andra behov.

Som brev på posten uppstår också minst sagt oangenäma sociala konsekvenser när tiotusentals rotlösa och sysslolösa unga män från patriarkala kulturer driver genom samhället. De våldtäkter som togs upp av Uppdrag granskning är förstås bara en liten glimt av vad som pågår.

Detta är dessutom en symbolfråga som med all önskvärd tydlighet påvisar att svenskar är beredda att acceptera lite vad som helst, bara de själva slipper inta en obekväm hållning i kontroversiella frågor. Det aktuella reportaget i all ära, men det dröjde alltså fram tills nu innan granskande journalister undersökte saken på allvar.

Att vuxna afghaner och somalier låtsas vara barn är nu inte så konstigt, eftersom de har fått oerhörda incitament av den svenska staten att göra det. Att vara ”barn” ger gräddfil genom asylsystemet, men det hela är förnedrande för alla inblandade, i synnerhet när män som med bred marginal passerat 20-strecket ska behandlas som minderåriga.

Uppdrag gransknings reportage visar hur personal på migrationsverket, jurister, kommunanställda och läkare alla pekar på varandra. Ingen i ansvarig ställning har vågat sätta ned foten och klargjort att det här är oacceptabelt. Vad beror det på? Ansvaret faller på ett kollektiv från övre medelklassen som antingen leker godhetsapostlar i sin profession eller, desto vanligare, glider undan allt ansvar genom att tycka precis det som för stunden är bekvämt att tycka.

Detta är bekvämlighetens godhetskultur. Undfallenhet, personlig komfort och ängslan för vad omgivningen ska tycka är vad som är kännetecknande för svenska karriärakademiker, som så vitt jag kan se relativt sällan behöver göra några egna direkta uppoffringar på grund av sina ställningstaganden.

Vissa går förstås steget längre och ägnar sig åt mobbing och ren inkvisition. Vi noterar till exempel att Anders Lindberg (Aftonbladet) har kallat åldersbestämning för ”ovetenskapligt trams” och att Elisabeth Dahlin (Rädda barnen) avfärdat obekväma påståenden om ensamkommandes ålder som ”råttan i pizzan”. Problemet är att dessa personer får definiera rätt och fel i kontroversiella frågor, vilket också förklarar att många som egentligen förstår inte vågar säga ifrån. Den här frågan sticker ut genom att den är så uppenbart orimlig och så skadlig för samhället.

Mångmiljardrullning och social problematik är illa nog. Men det jag tror är värst är den storskaliga lögnen. En hel grupp i samhället baserar sin tillvaro här på osanningar. Hur dessa personer ser på samhället och hur samhället ska behandla dem är en fråga som lär förfölja oss. Därtill har vi en samhällselit som glider undan sitt ansvar. Hur påverkar det allmänhetens förtroende för auktoriteter?

Samhället bör på inga villkor acceptera att migranter ljuger för att erhålla förmåner som de inte har rätt till, ja lika lite som vi accepterar att någon annan gör det. Ej heller bör pensionärer, offentliganställda och skattebetalare acceptera de bördor som bekvämlighetens godhetsföreträdare så gärna lägger på dem.

Tomas Brandberg