En märklig och något kuslig känsla infinner sig när man läser Den heliga sandalen från 1948. Sådant vi roade oss med för några decennier sedan, kiosklitteraturens, deckarnas och serietidningarnas barnsliga fantasier och orientalistiska klichéer, är nu en hemsk verklighet vi alla måste förhålla oss till, skriver Mohamed Omar.
Ibland spåras Al-Qaidas och IS ursprung till en annan grupp, en som var verksam under medeltiden och som också har benämnts ”mördarsekt”, nämligen assassinerna. Ordet har lånats in till flera europeiska språk med betydelsen ”lönnmördare”. På arabiska benämns de ”hashashin”, efter ”hashish” som betyder ”gräs”. Detta eftersom de anklagades för att bruka hasch som en del av sin religionsutövning. Assassiner betyder alltså ”haschare”.
År 1094 satte assassinerna upp sitt fäste på berget Alamut i nordvästra Persien där de leddes av Hassan Sabbah eller ”den gamle på berget”, som han kallas i Marco Polos reseskildring. Assassinerna är bekanta för en större krets genom det populära datorspelet Assassins Creed, som dock har mycket lite med den verkliga historien att göra.
I verkligheten var assassinerna en ismailitisk grupp, och ismailismen är en undergrupp inom shiismen, vilket innebär att de till skillnad från sunniterna tror att profeten Muhammed utsåg sin svärson Ali till efterträdare som ledare för muslimerna, och efter honom hans ättlingar. Ismailiterna, och shiamuslimer i allmänhet, har alltsedan islams tidiga historia befunnit sig i konflikt med sunniterna.
Är det sant att assassinerna berusade sig med hasch eller andra droger? Det är osannolikt och en av många myter som spreds om gruppen av dess fiender, de ortodoxa sunniterna. Även idag hör man imamer påstå att muslimer med avvikande uppfattningar berusar sig med droger och ägnar sig åt andra ”laster”, särskilt sexuella sådana, för att svartmåla dem. Det är lättare än att bemöta deras teologi.
Det finns också en västerländsk bild av assassinerna som fritänkare där man tagit den sunnitiska svartmålningen och vänt upp och ner på den. Lasterna har blivit dygder. När ortodoxa sunniter svartmålade ismailiterna på berget genom att påstå att de ”struntade i sharialagarna” har en modern västerländsk tänkare som Nietzsche och en poet som William S. Burroughs idealiserat dem för samma sak.
I sin bok Moralens genealogi (1887) kallar Nietzsche assassinerna ”fria andar, par excellence” och Burroughs menade att Hassan Sabbah är ”den ende andlige ledare som har någonting betydelsefullt att säga i rymdåldern”. Förmodligen syftade han på Sabbas påstådda yttrande: ”Inget är sant. Allt är tillåtet.”
Man kan inte som vissa påstår spåra den moderna jihadismens rötter till assassinerna, denna har en helt annan historia med rötter i wahhabismen, en puritansk sunnitisk reformrörelse i 1700-talets Arabien, som i sin tur stödjer sig på den medeltida teologen Ibn Taimiyyas strikta skola. Numera är det vanligare att använda ordet salafism i stället för wahhabism. Den salafi-jihadistiska rörelse som gett upphov till grupper som Al-Qaida och IS har alltså ingenting att göra med ismailiterna.
Så assassinerna var inget medeltida IS, men de var heller inga hippieliknande ”fria andar” som rökte på och släppte loss såsom till viss del Nietzsche, Burroughs och andra ännu mer fantasifulla new agare har velat ha det.
Vill man hitta en historisk föregångare till IS så bör det bli det sunnitiska kalifatet. Det är så de själva ser sig. De sunnitiska kalifaten hatade de ismailitiska kättarna och dödade dem varhelst de fick tag på dem på samma sätt som dagens IS-kalifat slaktar shiamuslimer, alawiter och ismailiter. Att assassinerna tog sin tillflykt i bergen beror på förföljelse. De visste att om Alamut föll skulle de massakreras och kvinnorna säljas som slavar. Samma öde som drabbade jesidierna i dagens Irak när berget Sinjar intogs av IS.
Den brittiske deckarförfattaren Sax Rohmers (pseudonym för Arthur Ward) roman The Quest of the Sacred Slipper, på svenska Den heliga sandalen, som kom ut 1948, bygger vidare på bilden av assassinerna som en mördarsekt. Den gör heller inte skillnad på ismailiter och sunniter, utan assassinerna framställs som ett medeltida IS som har fortlevt in i vår egen tid.
Rohmer var förmodligen influerad av den slovenske författaren Vladimir Bartols roman Alamut från 1938 som använt alla de sunnitiska nidbilderna när han skapat sina skurkar. Det som gör Rohmers deckare så intressant är att den till skillnad från Alamut utspelas i Europa.
I Den heliga sandalen framställs assassinerna som islams försvarare, som brinner för att döda alla som kränker Muhammeds ära. Ingenting sägs om att ismailiterna själva på assassinernas tid, och fortfarande idag, ses som kättare av majoritetens islam. Äventyret börjar på fartyget Mandalay i Port Saids hamn i Egypten. En man har fått sin ena hand avhuggen med en scimitar (kroksabel).
Karaktären professor Deeping, en berömd upptäcktsresande och orientalist, kommenterar det inträffade med orden: ”Jag har sett precis likadana sår på män, som genomgått det gamla muselmanska straffet för stöld.”
Professorn berättar sedan för huvudpersonen, Mr Cavanagh, att han har förföljts ända sedan han lämnat Mecka. Där hade han, förklädd till muslim, stulit profeten Muhammeds sandal! ”I orienten har jag länge gällt för att vara en rättrogen. Jag besökte ju Mecka som muselman”, förklarar han.
Han har också skrivit en bok om assassinerna i Syrien och deras historia. Professor Deeping hinns ikapp av assassinerna och får huvudet avhugget för sitt helgerån. Efter detta hemska dåd får Mr Cavanagh tag i ett brev skrivet av professorn. Där berättar han att assassinerna överlevt sedan medeltiden och att de är ute efter alla som rör vid Muhammeds sandal. Han överlåter sedan sandalen i Cavanaghs vård:
”Hashishin är ett mohammedanskt hemligt förbund, som år 1090 grundades av Hassan från Khorassan. En envis tradition i vissa delar av orienten påstår att hashishin ännu kvarlever i Assyrien under en viss Hassan av Aleppo, som är Sheik-al-jebal, eller högste härskare av hashishin. Mina grundliga undersökningar, då jag förberedde min assyriska mytologi, avslöjade emellertid intet spår av någon sådan person eller grupp. Därför antog jag att Hassan var en myt, i släkt med ginnerna. Jag hade emellertid fel. Han existerar. Och genom mitt alltför impulsiva handlingssätt har jag ådragit mig hans hämnd. Ty Hassan har utsett sig själv till försvarare av de mohammedanska traditionerna och relikerna. Och jag har stulit en av profetens sandaler.”
Samtidigt som assassinerna hos Rohmer beter sig som Al-Qaida och IS, de dödar för försvara Muhammeds ära, uppvisar de ett drag som inte är typiskt för dessa terrorgrupper, nämligen relikdyrkan. För moderna, salafistiska jihadistgrupper är reliker en styggelse som måste förstöras. Det är i stället hos shiamuslimer och sufier man finner relikdyrkan. Inom shiitisk islam utgör helgon- och gravkult en central del av religionen, vilket förklarar varför de är hatade av salafister. Den enda relikdyrkan som tillåts av salafister är dyrkan av den svarta stenen i Kaaban i Mecka.
”Ett sällskap lönnmördare, tydligen mohammedanska fanatiker – antingen de nu tillhörde hashishin eller inte – hade följt efter den stulna sandalen till England. De hade huggit av handen på var och en, som inte var rättrogen, men som rört vid fodralet som omgav sandalen.”
Rohmers roman gavs ut 1948 i en tid då det framstod som en ren fantasi, ja, ett helt overkligt scenario att Europa någon gång skulle komma att leva i skuggan av Muhammed ”scimitar”. Men medan jag skriver detta befinner sig flera västerländska författare, konstnärer och intellektuella, på västerländsk mark, i fara. Inte för att de har rört vid Muhammeds reliker, dessa bryr sig inte jihadisterna om, nej, de förstör dem själva när de kommer över dem, utan för att de rört vid Muhammeds ära.
Det som var en bisarr fantasi 1948, som visserligen gav rysningar men som man sedan kunde skaka av sig med en axelryckning, är idag verklighet. I det upplysta Europa år 2016 lever européer i skräck inför hotet från människor som följer en lära som kräver att de som hädar mot Muhammed måste dö. ”Det var vad Mohammeds sandal hade ställt till: jag gick i ständig skräck för att bli mördad”, säger Cavanagh i romanen.
Om Rohmer skrivit sin deckare idag, om han vågat vill säga, hade han nog använt salafister istället för assassiner som skurkar, och de hade inte mördat för en relik utan för en bild, en karikatyrbild av Muhammed. På hans tid kunde européer säga och skriva vad de ville om Muhammed, vi var trygga i vår del av världen, långt från hämnande kroksablar. Så är inte längre fallet. Den muslimska invandringen under de senaste decennierna har fört med sig hyggliga muslimer, men också farliga fanatiker fulla av hat mot den europeiska kulturen. De finns mitt ibland oss och har redan utfört flera attacker.
Självmordsbombaren Taimour Abdulwahab som attackerade Stockholm uppgav att han ville döda svenskar för att vi tillåtit Lars Vilks att häckla Muhammed. De som massakrerade redaktionen på den franska satirtidningen Charlie Hebdo gjorde det för att försvara Muhammeds ära. Den holländske filmskaparen Theodor van Gogh stacks ner av en fanatiker på öppen gata för att han hädat mot Muhammeds religion.
Sharia har blivit oskriven lag i Europa, åtminstone på en punkt: förbudet mot att avbilda eller häckla Muhammed. Vi tror inte på denna lag, men vi följer den av fruktan för fanatikernas våldsamma hämnd.
I boken Islam and the Future of Tolerance (2015) samtalar ateisten Sam Harris med den före detta islamisten Maajid Nawaz. Harris påpekar mycket riktigt att vår västerländska yttrandefrihet redan har krossats. Det finns ingenstans i väst som man kan teckna profeten Muhammed och känna sig trygg. Våldet kan nå en överallt. Vi lever i skuggan av jihadismen och den angår oss alla.
Huvudpersonen i Rohmers roman, Cavanagh, har lika svårt att begripa vad som händer som moderna, verkliga européer har att begripa vad som händer när människor mördas mitt i Europa på grund av karikatyrteckningar. ”Ty resultatet av en vanlig resebekantskap”, säger Cavanagh, ”var att jag nu fann mig invecklad i dunkla händelser, som verkade fullkomligt medeltidsmässiga.”
När Cavanagh för första gången möter assassinernas ledare, Hassan av Aleppo, utspelar sig ett samtal där den upplyste europén försöker övertyga den muslimska fanatikern om att islam egentligen inte tillåter mord. ”Men, min bäste herre, i våra dagar kan en sådan organisation icke tolereras”, säger han. ”Kvarlevorna från de mörka tidsåldrarna måste utrotas. Hur rättvis en sak än må vara, mord kan inte tillåtas, ett förhållande som ni i egenskap av kultiverad rättrogen och – jag kastade en blick på hans ovanliga turban – avkomling av profeten måste vara väl medveten om.”
Hassan av Aleppo, som bär en grön turban som ett tecken på sitt släktskap till Muhammed, svarar kort och utan att försöka vara diplomatisk: ”Profeten lärde att vi skall slå ned de otrogna.”
De flesta av oss känner igen detta samtal från liknande samtal i vår egen tid. Européer vill ständigt hitta ursäkter åt terroristerna genom att säga att islam är bättre och ädlare än terroristernas handlingar, men själva insisterar terroristerna på att de är goda muslimer som följer Muhammeds bud. Islamiska staten kallar sig islamisk och stödjer alla sina handlingar på Koranen och Muhammeds undervisning, medan till exempel John Kerry, USA:s utrikesminister menar att de i själva verket är otrogna och att islam är bättre än så.
En märklig och något kuslig känsla infinner sig när man läser Den heliga sandalen. Sådant vi roade oss med för några decennier sedan, kiosklitteraturens, deckarnas och serietidningarnas barnsliga fantasier och orientalistiska klichéer, är nu en hemsk verklighet vi alla måste förhålla oss till. I Europa 2016 är den medeltidsmässiga vördnaden för Muhammed och hans religion en faktor som ingen författare eller konstnär kan ignorera.
Mohamed Omar