Kombinationen asyl och barn kan kidnappas i vissa politiska syften, vilket fördröjer och misstänkliggör nyktra analyser, skriver Tomas Brandberg.

På en vecka bytte Sverige åsikt. Före Uppdrag gransknings reportage var det kontroversiellt att förespråka ålderstester av ensamkommande barn, en vecka senare var det i princip ingen som gjorde det. Till och med renläriga anhängare av oreglerad asylinvandring har backat undan, mumlandes att det är väl inte så farligt att ljuga om sin ålder.

Detta är ett direkt kusligt exempel på den svenska konsensuskulturen. Svenskar i allmänhet, i synnerhet välutbildade, tycker att det är obehagligt att behöva försvara en uppfattning som strider mot rådande åsiktsdekret från mediala och politiska auktoriteter. Men det kan alltså flippa snabbt, viktigt att komma ihåg.

Frågan vi ska ställa oss är varför det tog så lång tid innan allmänheten, myndigheter och sjuklöverpolitiker vaknade upp ur sitt kejsarens-nya-kläder-liknande tillstånd. Problemet hade nämligen lyfts på försök under flera års tid, men konsekvent avfärdats eller dragits i långbänk av personer i ansvarig ställning.

För att fullt ut förstå varför många trots uppenbara sakförhållanden var så ovilliga att tala klarspråk bör vi gå tillbaka ungefär ett decennium, till debatten om apatiska barn. Beröringspunkter finns. Det handlar också om asylärenden och manipulation av asylprocessen, där man medvetet utnyttjar vår ovilja att låta just barn komma i kläm.

Visserligen ifrågasattes redan då det rimliga i att hundratals barn till asylsökande just i Sverige drabbades av apati, med en till synes oförklarlig överrepresentation av barn från före detta Sovjetunionen och Jugoslavien. Enligt artiklar i SvD från 2005 fanns en hel del märkligheter att gå på, men allt avskrevs som baserat på rykten och alla med fel inställning i frågan fick se sina motiv ifrågasatta.

Gellert Tamas utkom 2009 med en bok, ”De apatiska”, där han dels gör anspråk på att ha facit (apatiska barn ett väldokumenterat och utbrett fenomen, ingen anledning att misstänka familjerna) men framför allt gör han livet surt för alla som hade haft fräckheten att tvivla på själva fenomenet och framställer dem i en allt annat än positiv dager. Vi ska här notera att Tamas är en profil i den så kallade antirasistiska rörelsen med sin politiska hemvist långt vänsterut. Han kan inte betraktas som neutral i den här debatten.

Något generellt beslut om asyl för alla familjer med apatiska barn kom aldrig, då hade vi fått se betydligt fler fall, däremot en så kallad flyktingamnesti 2005 riktad till bland annat barnfamiljer. Trenden därefter blev också mycket generösa bedömningar av just barnfamiljer som sökte asyl, även när asylskäl inte förelåg.

Denna episod skickade alltså två signaler in i framtiden, som kom att få stor betydelse. Den ena var att man i Sverige kunde dra fördel av barns utsatthet i asylprocessen och att svenska myndigheter kan vara mycket okritiska. Den andra var att det kunde bli extremt obekvämt för myndighetspersoner, vårdpersonal och journalister som vågade ifrågasätta etablissemangets åsikter i asylfrågor. Undrar ni fortfarande varför det uppfattades som obekvämt att uttrycka tvivel beträffande ensamkommandes ålder?

Statsvetaren Peter Santesson har i en serie blogginlägg (”Följetång om Tamas och de apatiska flyktingbarnen”, bör läsas i sin helhet) gått igenom Tamas bok och jämfört med forskningsläget. Han är återhållsam, men kritisk. Jo, apatiska barn i familjer som söker asyl gäller i princip just Sverige och var tidigare varken ett välkänt eller utbrett begrepp. Santesson redogör visserligen för 16 fall av apatiska barn från andra länder än Sverige, men där finns inga asylfall och bara ett fall av förlamning. I Sverige har vi räknat förlamade barn i asylsökande familjer i hundratal, vilket är mycket uppseendeväckande. Santesson bekräftar också den besynnerliga överrepresentationen av barn från vissa regioner.

Nu undrar någon kanske om den granskande journalistiken, till exempel Uppdrag granskning, aldrig intresserade sig för de apatiska barnen. Svaret är att visst gjorde man det. Just Uppdrag granskning sände 2006 ett reportage om apatiska barn, som starkt ifrågasatte dem som resonerade i termer av manipulation.

Och nu ska ni få gissa vem som gjorde det reportaget. Just det, ingen mindre än Gellert Tamas själv. Och vilka har konsekvent konsulterats som oberoende experter i frågan om apatiska barn? Jo, vissa starkt profilerade personer i Barnläkarföreningen, vars bias i asylfrågor med all önskvärd tydlighet framgick av reportaget om åldersbestämning.

Även om jag genom kontakter råkar känna till fall av helt uppenbart bedrägeri och att någon form av påverkan av barnen generellt sett är den mest troliga förklaringen så finns frågor kvar att besvara. Indikationer på förgiftning har till exempel förekommit, men inte kunnat ledas i bevis. Ett hav av dokumentation ligger för övrigt hos Socialtjänsten, men hemligstämplat.

Min poäng är att kombinationen asyl och barn lätt kidnappas av en viss politisk agenda, vilket fördröjer, försvårar och misstänkliggör nyktra analyser.

Som bevekelsegrund att slå in dörren i frågan om åldersbestämning tryckte Uppdrag gransknings redaktion på att även goda föresatser kan få mycket negativa konsekvenser, i det här fallet våldtäkter begångna av de unga männen. Ett liknande case finns ju för de apatiska barnen, som självklart far mycket illa av att offras som schackpjäser. Det är ju ren tortyr av barn och nu talar vi definitivt om riktiga barn.

Detta skulle ju kunna bana väg för en ny granskning, helst då av någon som inte är Gellert Tamas och som inte tillhör Barnläkarföreningens mest ivriga asylaktivister.

Tomas Brandberg