Många av vårt språks största skatter är här företrädda. Antologin visar vilken storartad lyrisk tradition vi har i vårt land. För en liten peng får läsaren över tusen sidor svensk lyrik, skriver Simon O Pettersson.

Lyrikantologiernas tid är ännu inte förbi. Med Svensk poesi (Bonniers, 2016) har vi fått ett nytt bidrag till genren, som förhoppningsvis kan introducera nya läsare till poesin. Trots en del tidstypiska svagheter bör vi ändå vara glada, att ett verk av detta slag över huvud taget publiceras.

Det finns de som ser antologier en smula över axeln, men det är en löjlig inställning. Det är en helt nödvändig genre. Den svenska kritikern och diktaren Oscar Levertin utbrast ”Vad ont har inte sagts om antologier!”, för att sedan hylla en antologi som introducerade honom för den svenska lyriken. Det ligger i sakens natur, att lyrikantologier får karaktären av hackmat, men de ger en introduktion utifrån vilken man sedan kan söka sig vidare.

Det är utmärkt att antologin börjar redan med runpoesi, som introduceras i original, sedan transkription och slutligen översättning. Denna äldsta del av vår litteratur är, fastän inte på den högsta estetiska nivån, en omistlig del av en mer komplett översikt, och det pedagogiska sättet att introducera den på, tyder på en seriös ambition. Bra finner jag också, att man inte moderniserat stavningen av den äldre poesin, utan att man låter medeltidens och barockens dikter möta oss som de var skrivna. Ortografin är en viktig del av lyrikupplevelsen som inte bör gå förlorad.

Medeltiden representeras framförallt av ballader, och förstås biskop Thomas obligatoriska ”Frihetsvisa”. Det är inte så mycket att diskutera, de flesta antologier ser ut på detta sätt. Den svenska lyriken blomstrade sent, så en viss framtyngd måste accepteras. Möjligen att man kunnat ha infört något utdrag ur en längre episk dikt, t.ex. Euphemiavisorna eller någon verskrönika, men utgivarna har nog bestämt sig för allt eller inget i detta fall.

Redan när man kommer fram till barocken är urvalet svårare, ja, det är omöjligt att tillfredsställa alla. Förutom några obligatoriska klassiker som Stiernhielm, Lucidor och Wivallus är urvalet långt ifrån självklart. Här finns det dock en del bisarrerier i antologin. Det tycks finnas en långtgående feministisk ambition och flera helt obetydliga kvinnor tas med, exempelvis den helt okända Märta Berendes, som helt utan estetiska anspråk tycks ha kastat ner några tankar om sitt liv. Det får en komisk effekt jämte ett geni som Lucidor. Sådant kan inte gärna passa i en antologi som outtalat måste ha en kanonisk ambition.

Mer positivt om barockurvalet kan sägas, att utgivarna, till skillnad från många tidigare antologiväljare, inte har haft någon skräck för religionen. Flera fina religiösa dikter finns med, bl.a. några utdrag ur Haquins Spegels väldiga dikt om skapelsen Guds Werk och Hwila. Eventuellt ett steg i riktning emot att den religiösa poesin skall få den ställning den förtjänar.

Ju längre fram vi kommer i tiden, desto mer ser man att antologin präglas av samtidens värderingar. Det är förstås en ofrånkomlig effekt, men jag tycker att man måste försöka anlägga en mer tidlös måttstock. Som exempel kan man anföra att Carl Gustaf af Leopold, som inte för särskilt länge sedan var obligatorisk läsning för gymnasister, bara får en sida, och 1700-talets, som jag tycker, främste poet Gustaf Philip Creutz endast får fyra sidor. Carl Michael Bellman, ett geni i och för sig, får över femtio sidor, mest av alla vad det verkar. Tendensen tilltar ytterligare i 1900-talsurvalet. Verner von Heidenstam får avsevärt mindre utrymme än Edith Södergran – man måste man fråga sig, om utgivarna verkligen tycker att hans litteraturhistoriska betydelse skulle vara mindre?

När man kommer fram till dagens poeter, som är tämligen rikligt företrädda, kunde man tro att måttstocken är i vilken grad de diskuteras på tidningarnas kultursidor. Mycket här är av ren dagsländekaraktär. Det kan förvisso fungera som ett slags litterär orientering, men satt bredvid odödliga mästerverk blir det märkligt. Antologin avslutas med en komiskt dålig dikt av Athena Farrokhzad, som handlar om hur poetissans mor var en svikare, för att hon tillägnade sig svensk kultur som Janssons frestelse. Här skulle nog utgivarna vara litet strängare i urvalet.

Samlingen följer med undantag av runpoesin principen, att låta dikterna stå helt okommenterade. Att man inte velat ha långa dikter till enskilda dikter är inget att klaga på – det hade blivit ett helt annat slags verk. Däremot kunde man gärna ha förklarat enskilda svårigheter, t.ex. arkaiska ord, i de äldsta diktarna, som kan försvåra förståelsen för en modern läsare. Vidare borde man ha upplyst om publicerings- eller tillkomstår så långt det är möjligt. Författarnas födelse- och dödsår är otillräckligt för att få det rätta tidssammanhanget.

Med ovan anförda reservationer måste det ändå framhävas, hur oerhört betydelsefullt detta verk är. För en billig penning får man över tusen sidor svensk lyrik. Många av vårt språks största skatter är här företrädda. Antologin visar vilken storartad lyrisk tradition vi har i vårt land. Den är en stengrund, som nutida språkbrukare kan bygga vidare på.

Simon O. Pettersson

Se mer: Bonniers förlag, Adlibris, Bokus.