Ofta är problemet med politiker att de lovar bra saker som de sedan inte kan genomföra. I Trumps fall måste vi snarare hoppas att han inte menar allvar med alla sina utspel, skriver Tomas Brandberg.
I samband med extremvänsterns kravaller i Göteborg 2001 drar jag mig till minnes en rörelse som hatade globalisering och frihandel, föraktade Wall Street och häcklade George Bush. Delar av denna rörelse ville också se lite större respekt för Ryssland.
Byt bara George mot Jeb så har de nu sin riddare här – i form av Donald Trump! Kanske inte riktigt vad antiglobalisterna i Göteborg hade tänkt sig, det är nog alla överens om, men beröringspunkterna är onekligen intressanta.
Jag anser att jag har gett Donald Trump the benefit of the doubt och jag har en tid funderat om han kanske är bra med tanke på hur mycket svenska media hatar honom. Pro-Clinton-anti-Trump-kampanjen i svensk press tänjer på pressetiken, intet nytt under solen där förvisso. I någon mån väcker Trumps kamp mot etablissemanget min sympati, ungefär som man kan hålla på en underdog i en fotbollsmatch där man egentligen är likgiltig inför resultatet. Trump är också, låt oss erkänna det, fantastiskt skicklig på att kommunicera med sina anhängare (mina tankar går till Hugo Chávez utan liknelser i övrigt) och han har mobiliserat människor som tidigare befunnit sig utanför politiken. Nu ger Trump dem en röst.
Emellertid ser jag stora risker med Donald Trump. Ofta är problemet med politiker att de lovar bra saker som de sedan inte kan genomföra. I Trumps fall måste vi snarare hoppas att han inte menar allvar med alla sina utspel. I praktiken måste man ju göra det, eftersom han ofta är inkonsekvent och lämnar oss i ovisshet om sina egentliga avsikter. Detta strider mot politikens krav på förtroende och förutsägbarhet.
Förstå mig rätt. Jag hade som amerikansk medborgare (vilket jag alltså inte är) kunnat sympatisera med en presidentkandidat som vill ta krafttag mot illegal invandring. Det Trump gör är att insistera på den smått bisarra idén att låta grannen Mexico betala för en mur. Jag hade vidare kunnat sympatisera med en presidentkandidat som lovar att försvara landets intressen och förhandla hårdare med till exempel Kina. Men om Trump gör det han säger att han ska göra så hotar handelskrig med Kina, vilket skulle få oförutsägbara konsekvenser för hela världen. Protektionism är dåligt när vänstern förespråkar det och är inte bättre när Trump gör det.
Jag har tidigare tolkat Donald Trumps yviga utspel och giftiga kommenterar som ett sätt att väcka uppmärksamhet. Hade han varit ”normal” förstår vi att han som outsider aldrig skulle ha kommit så här långt. Förlängningen av detta resonemang är att han nu borde lansera sig som mer sansad och statsmannamässig för att kunna konkurrera med Clinton om mittenväljarna, men så har det ju inte blivit hittills. Istället fortsätter han att bryta mot spelets regler på ett sätt som inte är värdigt för en presidentkandidat.
Med detta sagt är folkets Trump-uppror mot etablissemanget lite fascinerande. Hade det kommit från vänster hade det omfamnats av medierna, nu kommer det istället från höger och då är man förskräckt. Och förresten ställs begrepp som höger och vänster lite på ända när en sådan som Trump utmanar finansvärlden och mobiliserar människor som kanske med all rätt betraktar sig som förlorare i globaliseringens tidevarv. De vill helt enkelt jobba och sköta sig själva. Problemet är att jag inte tror att Trump skulle leverera som president. Han skulle använda sin verbala förmåga till att prata bort sina tillkortakommanden, måhända inte så unikt …
Då kommer den oundvikliga frågan om Hillary Clinton skulle vara en bättre president. Svaret är att jag inte gillar henne alls och även hennes kampanj är tyngd av stora problem förknippade med hennes person. Hon har befläckats under många långa år i maktens centrum och är dessutom en politiskt korrekt klimatalarmist. Den skada hon skulle orsaka är emellertid mer överskådlig och begränsad än det man kan befara att Trump, i värsta fall, ställer till med. Jag gillar alltså inte någon av kandidaterna, men om jag var tvungen att välja skulle ta det säkra före det osäkra och rösta på Hillary Clinton.
Och för en gångs skull tror jag att antiglobalisterna från Göteborg 2001 skulle hålla med mig.
Tomas Brandberg