Eftersom regeringen inte vill göra utredning om Nato har en grupp sakkunniga gjort en egen. Befriad från tvärsäkra uttalanden är den fylld med fakta om säkerhetspolitiska läget och Nato. Boken mynnar ut i ett varsamt avståndstagande för svensk del från Nato, skriver Carl Johan Ljungberg i recension.
Många upplever Natofrågan som svår. Kan Nato ge fred i vår del av Europa? I det fall Sverige går med i alliansen, graderas då det svenska säkerhetsarbetet med alliansfrihet och civila utvecklingsprogram ned, eller kan vi föra dessa vidare? Natofrågan förenar teknik med samvetsfrågor av tungt slag. Många ser hur vi gradvis närmar oss Nato, ändå har de stora problemen egentligen inte väckts än i vår allmänna debatt.
Några svenska diplomater och andra likasinnade anser att idéutbytet har haft svagt sakunderlag. De ger nu ut vad de kallar Sverige, Nato och säkerheten med undertiteln Natoutredningen. (Celanders Förlag 2016, 222 s). Här återfinns namn som Hans Blix och Rolf Ekéus, Sven Hirdman och Pierre Schori, Linda Åkerström, Stina Oscarson och Lars Ingelstam, flertalet välkända. Utredningen som har utförts ideellt riktar sig till vår regering men bildar även en fin folkbildarinsats.
De nämnda personerna säger sig vilja hjälpa läsaren till en åsikt i en svår fråga. Den är svår därför att många som i yrket sysslar med utrikes- och säkerhetsfrågor redan har sin åsikt klar, men också därför att Nato berör så omstridda skeenden i vår värld. Vilka följder får ett svenskt medlemskap? Vilket utrymme får vi att forma besluten, både vad gäller Natos policy i stort och i krislägen? Måste vi delta i alla insatser och hur blir det med de omdiskuterade kärnvapnen?
Utredarna belyser väl hur Nato var tänkt och hur det nu arbetar. De visar även hur det svenska försvaret men också vår freds- och biståndspolitik utvecklats, de visar på Natos kapacitet och befogenheter liksom på hur rysk politik och försvarsförmåga i dag ser ut. Vi får veta hur omvärlden inklusive Nordvästuropa framstår för Moskva, liksom vilka praktiska instrument som de ryska ledarna äger. Finlands belägenhet, våra militära avtal med detta grannland liksom andra bilaterala militärsamarbeten berörs.
Boken söker undvika att bli en pamflett, dess slutsatser och rekommendationer är återhållsamma men tydliga. Att söka nå avspänning ser författarna som ett vitalt mål, då de menar att det i dag råder en stabilitetshotande oro och misstro i omvärlden. De varnar i det läget för bristen på kontakter och upparbetade fora inte minst mellan Nato och Ryssland. De ger goda exempel på befintliga fora att arbeta genom, till exempel det så kallade Östersjöstaternas råd som sköter frågor om hållbar utveckling, och Organisationen för säkerhet och samarbete (OSSE) som litet mera i skymundan driver viktiga ärenden som att övervaka och ömsesidigt rapportera om militärövningar.
Vitalt för vår Natodebatt är att söka bedöma hur Natos insatser på senare år lyckats. Har mål och samverkansformer varit realistiska och har syftena uppnåtts? Det är väl känt att Nato ändrat sitt principiella syfte från självförsvar och ömsesidig hjälp i närområdet. Man ingriper på senare år med delvis mer omfattande mål och utanför sitt område, bland annat i Asien.
Författarna menar att i vart fall de krig Nato fört i Bosnien, Afghanistan, Irak och Libyen måste ses som misslyckanden, då organisationen har fått lämna uppdragen oavslutade, därtill med nyckelmotståndare obesegrade. Dessutom har flera insatser väckt eller underblåst vrede mot Nato och Väst. Det har gjort att alliansen har ifrågasatts. Den har även tappat i opinionsstöd, även i tunga och äldre medlemsländer. ”Närmast katastrofalt negativ” är sålunda synen på Nato i medlemslandet Turkiet, men även åsikterna i andra länder inger oro. När man frågat om Nato borde använda militära medel i det fall en medlem, granne till Ryssland angrips, svarade 58 procent av tyskarna, 53 procent av fransmännen och 51 procent av italienarna nej.
Utredningen berör frågan om Nato har ”inringat” och svikit Ryssland. Termen inringning uppkom som vi vet i Tyskland, då det som förlorare i första världskriget förödmjukades av segrarmakterna. Tyskland pålades i Versaillesfreden stora skadestånd och andra hårda villkor, något som utlöste ett revanschbegär och gav nationalsocialismen luft under vingarna.
I dag hävdar många även i Väst att Ryssland efter Sovjets fall lämnades att själv lösa sina problem. Ledningen i Kreml menar att Väst inom kort övergav det avtal som Michail Gorbatjov och USA slutit, med innebörden att det nya Ryssland skulle låta de gamla satelliterna fritt välja styresskick. Nato skulle i gengäld inte söka nya medlemmar bland eller bygga nya baser i dessa satellitstater. Avtal eller inte, i början tycktes det fungera att låta Ryssland närma sig Natosamarbetet. Det särskilda råd för denna samverkan som då skapades består ännu, även om det inte verkar användas så ofta. Men snart växte och befästes misstron.
Boken är försiktig vad Västs behandling av Moskva angår. Man frikänner inte det ryska agerandet på Krim och i östra Ukraina fast man ser det som ett svar på Natos delvis medvetna agerande. Författarna anser dock inte Natos svar på detta agerande ha varit välöverlagt. För den bedömningen åberopas bland annat den gamle diplomaten George F Kennan som kort före sin död kallade Natos östutvidgning för USA:s ”mest ödesdigra utrikespolitiska misstag efter kalla kriget”.
Ett sammanhörande problem som tas upp här är i vad mån man för att bedöma Natofrågan bör ”söka förstå” Ryssland, det vill säga vara beredd att överse med hur det agerar. Eller är det, som vissa menar, tvärtom fel att ens försöka ”förstå”? I boken hävdas att en seriös utrikespolitik bör söka förstå hur grundade de aktuella ryska resonemangen, historien och bevekelsegrunderna är, något som inte innebär att ursäkta eller alltid överse med vad ledningen i Moskva gör.
Vad drar då Natoutredningen för slutsatser för Sveriges del? Enligt senaste försvarsberedningen skall vi som bekant söka ”differentierat” och med våra intressen förenligt medlemskap i Nato. Av de nya Natoutredarna sägs följande mot bakgrunden av det som har kallats Rysslands aggressivitet: ”Ryssland har… starka ekonomiska incitament för att fortsätta samarbeta och ha relationer med länderna kring Östersjön, även i tider av ökade spänningar och sanktioner från väst mot Ryssland…. Utifrån dessa aspekter torde det ligga i Rysslands (och västs) intresse att verka för avspänning, snarare än upptrappning, i Östersjöområdet.”
I ljuset av denna ryska strävan urskiljer författarna ett av problemen med dagens Nato. Det är att detta ser på Ryssland inte som en ibland besvärlig vän man kan tala med, utan som en fiende att närmast isolera, något Sverige som Natomedlem rimligen också skulle förväntas göra. Fiendebilder kallas detta, och sådana kan särskilt i spända lägen utlösa handlingar som blir okontrollerbara, särskilt då goda samtalsfora saknas. Den risken finns i dag uppenbart mellan Nato och Ryssland menar utredarna. Även i Sverige sker en onödig och obefogad svartmålning av Ryssland, en som till och med går längre än i andra EU-länder.
Ett sista, men inte det minsta problemet, är enligt utredarna att Nato domineras av USA, samtidigt som detta när det så vill agerar på egen hand. Då den amerikanska utrikespolitiken ofta varit instabil och överraskande, menar man i boken, skulle även fastare svenska band till Nato betyda ökad osäkerhet för Sverige jämfört med dagsläget. I den mån förutsägbarhet värdesätts, är alltså inte Nato ett gott val.
Fast boken alltså utmynnar i ett varsamt avståndstagande för svensk del från Nato, är den så fyllt med fakta och återger så insatt nu pågående diskussioner och ståndpunkter, att den kan rekommenderas oavsett läsarens åsikter. Om vår politiska och militära ledning anser att Nato i dagsläget är ofrånkomligt, behövs det likafullt en debatt om alternativen på sikt vad gäller vår militära säkerhet och chansen till samverkan. Här kan Sverige, Nato och säkerheten visa sig nyttig.
Carl Johan Ljungberg
Se mer: Celanders förlag, Adlibris.