Den gemensamma valutan skulle bli kronan på verket i Europas allt tätare samarbete. 17 år efter införandet präglas euron av kris efter kris. Och vad värre är, det finns fortfarande ingen klar bild av vad som orsakar problemen och vad som behöver göras för att skapa en bättre framtid.
Nu publicerar Joseph Stiglitz, som tilldelades ekonomipriset till Alfred Nobels minne år 2001, en ny bok som riktar hård kritik mot valutaunionen, Euron och dess hot mot framtidens Europa.
”Euron har misslyckats med att uppnå båda de huvudsakliga målen välstånd och politisk integration. Dessa mål är nu mer avlägsna än de var innan eurozonen skapades”, skriver Joseph Stiglitz. Han framför mycket av vänsterdebattörernas kritik om att eurozonen hållit för hårt i pengarna och inte avskrivit skulder till länder som slösat och haft stora statliga budgetunderskott.
Förespråkare av euron, som Financial Times, påpekar i kommentar till boken att denna strama budgetpolitik inte beror på euron i sig utan på de politiker som styr besluten i valutaunionen. Paradoxalt nog skulle eurozonen fungera mycket bättre om makthavarna hade lyssnat på Stigletz, och därmed neutraliserat hans kritik av euron. Det är alltså makthavarna det är fel på, inte euorn som idé.
Men är det inte så att båda dessa positioner är fel?
Det var eurons konstruktion med en enda valuta för väldigt olika ekonomier – som Tyskland och Grekland – som omöjliggjorde för politiska makthavare (ofta byråkrater snarare än folkvalda politiker) att föra en politik som fungerade för alla samtidigt. Tyskland blev riktmärke. Samtidigt kunde fattigare länder, som Grekland, låna pengar billigt som om man vore lika kreditvärdigt och rika som Tyskland. Denna lockelse och skuldfälla för grekiska politiker skapades av euron.
Därför har Stiglitz fel om skuldavskrivningar. Sådana lockelser hade överhuvudtaget inte blivit aktuella om inte euron blivit till. Inte heller om eurozonen hållit hårt på stabiliseringspakten, som skulle förhindra att stater lånade för mycket. Att avskriva skulder för att skapa en nystart, är en politisk förhoppning. För vad skapas nystart? Politiskt blir det logiska för en regeringen som blivit av med ett skuldberg att – börja låna igen, för att uppfylla löften till väljarna. Plötsligt har man ju fått utrymme för nya krediter, när de gamla betalats av andra. Och varför inte låna igen, andra länders skattebetalare kommer säkert att betala skulderna en gång till så småningom. Detta är en galen lösning. Varför ska skattebetalare i andra länder betala skulder för grekiskt slöseri?
Financial Times påpekar att Grekland var på väg upp ur krisen 2014, även med den strama budgetpolitiken. Euron kan alltså fungera, menar man. Men varför tog återhämtningen slut? Jo, grekiska folket röstade bort den borgerliga regering som genomförde åtstramningarna och förde ett reformerat kommunistparti till makten som lovade slut på åtstramningar. Med sitt resonemang erkänner tidningen att euron inte är möjlig om demokrati tillämpas. Utan val i Grekland hade euron klarat krisen.
Men vem är beredda att offra demokratin för en gemensam valuta?
Återigen visar sig euron ohållbar, var man än står på höger-vänsterskalan. Euron är ett byråkratiskt projekt som trotsar verkligheten. Frågan är hur det ska gå nästa gång det börjar blåsa hårt i den globala ekonomin.
Dick Erixon
2016-08-11
Se mer: Financial Times.