Mindre belopp har satsats på att hjälpa människor i närområdet, medan kostnaderna för asylmottagning i Sverige skjutit i höjden. Att hävda att regeringen prioriterar fel har i många år varit som att påpeka att kejsaren är naken, skriver Tomas Brandberg.
”Hjälp i närområdet” blev något av en sverigedemokratisk valslogan inför valet 2014. Ni har redan hört det. Med samma ekonomiska insats hjälper man avsevärt fler i konflikternas närområde än i Sverige. Dessutom undviker man att selektivt premiera dem som är starka och rika nog att klara resan hit, vilket uppmuntrar människosmuggling. Våren före valet företog Jimmie Åkesson en resa till flyktinglägret Za’atari i Jordanien för att på plats bilda sig en uppfattning om förhållandena där.
Sedan dess har Sverigedemokraterna reserverat ett betydande utrymme i sin skuggbudget just för detta ändamål. För 2016 var satsningen till nio miljarder mer än regeringen, en flerdubbling, det mesta fördelat på FN:s flyktingorgan och World Food Program. Pengar i en nedröstad budget är fiktiva, men dagen då SD är med och förhandlar fram en budget som går igenom i Riksdagen är dessa miljardbelopp högst verkliga. Tänk på det när ni hör reportage om flyktingar från Syrien och Sydsudan.
Men att säga att regeringen prioriterar fel har i många år varit som att påpeka att kejsaren är naken. Den som inte gillar asylmigration är misstänkt sverigedemokrat och anses inte värdig sitt ämbete, tyvärr varken skämt eller överdrift.
Vad som hänt sedan 2014 är en sorglig historia. I debatt efter debatt har SD:are, inte minst Åkesson själv, lyft fram hjälp i närområdet, men fått mothugg varje gång. Logiken i att inte prioritera hjälp i närområdet framför asylmigration bestod tydligen i att asylmigrationen inte kostade pengar.
– Just det, kejsaren har vackra kläder…
Har han? Utgifter relaterade till migration i statens budget, ej att förväxla med den totala kostnaden, kan för 2016 summeras till över 100 miljarder kronor. Det är alltså betydligt mer än vad hela världen ger till FN:s flyktingorgan på årsbasis. Fram träder bilden av en historisk felsatsning av groteska proportioner. Fast den som säger det högt är inhuman och gillar inte allas lika värde… Eller?
Vi vet vad som hände sen. Efter att ha förespråkat öppna gränser under hela hösten 2015 och sjungit halleluja på Bryggeriet i oktober bet regeringen i det sura äpplet en månad senare och lade om migrationspolitiken i restriktiv riktning. Det var på tok för sent, för tvehågset och helt otillräckligt. Sverige har fortfarande en långsiktigt ohållbar asylrelaterad migration, men det var ändå en förändring av politiken i just den riktning som Sverigedemokraterna hade förespråkat.
Och notera min förvåning när kejsare Stefan Löfven själv, efter att ha spenderat allt utrymme i statens budget och lite till på en politik som aldrig fungerade, i egen hög person företar ett studiebesök i ett flyktingläger i Jordanien. Gissa vilket?
Za’atari!! Precis samma som Åkesson besökte! Oh the irony …
Lövfen via facebook: ”Sverige driver tillsammans med en grupp av andra länder på för ett ökat internationellt stöd till flyktingarna i krigets närområden. Vårt stöd innebär att färre människor tvingas ut på farliga resor mot osäkra mål.”
Bra tänkt, eller hur? Men Löfven borde få fler frågor om de nio miljarderna SD ville satsa och de dussintals miljarder som istället spenderas på asylmigration i Sverige. Varför kommer han alltid undan så lätt?
Socialdemokraterna står nu inför den pedagogiska utmaningen att förklara för väljarna varför man förändrar politiken i den riktning man tidigare ansåg var fel. Någonstans finns insikten att det man gjorde tidigare inte fungerande, men politiken är vimsig och inkonsekvent.
Hur ska man då förhålla sig till Jimmie Åkesson och hans parti, som alltså hade rätt hela tiden? Svaret tycks vara att anfall är bästa försvar, det vill säga man höjer rösten om nazism och rasism och bemöter seriösa frågor med rena påhitt om SD:s budget. För vad ska kejsaren säga?
Men Löfvens flackande blick säger något annat medan han upprepar sina intränade svar. Förmodligen anar han att han står spritt språngande naken inför kameror och strålkastare. Och viskningarna tilltar.
– Han har ju inga kläder…
Tomas Brandberg