Svenska staten och dess myndigheter har en enorm makt över landet. Halva vår ekonomi går genom dem. Det är därför helt avgörande att staten inte är korrupt och att dess tjänstemän inte använder sina maktpositioner för gynna privata angelägenheter. Skandalavslöjanden om Riksrevisionen sätter frågetecken kring statsmaktens förmåga att motverka korruption.
Riksrevisionen är riksdagens viktigaste verktyg i att utöva kontrollmakt över statliga myndigheter och ska genom oberoende granskning medverka till demokratisk insyn och effektiv förvaltning.
Därför är det extremt allvarligt när de tre riksrevisorerna, som utgör kärnan i arbetet att hålla staten ren och laglydig, nu har avslöjats med att själva bryta mot regler, strunta i jävsituationer, efter påtryckningar lägga ner granskningar och gynna egna vänner och bekanta.
Gårdagens utfrågning i Konstitutionsutskottet visar att statsförvaltningen är i kris. Trots att riksrevisorerna medgav en rad felsteg, kommer riksdagen inte att entlediga dem. En av tre har självmant sagt upp sig, men två har tänkt sig fortsätta på sina poster.
Det undergräver ytterligare den statliga kontrollmakten som ska värna svenska folkets intressen och se till att skattemedel inte hamnar i privata fickor, antingen genom ren inkompetens eller genom medveten manipulation. Hur ska de som själva medgivit att de inte klarar av att leva upp till regelverken med förtroende kunna granska andra?
Riksrevisorer ska vara svåra att avsätta, precis som justitieråd i Högsta domstolen. Detta för att de i sin granskning och dömande inte ska kunna utsättas för politiska påtryckningar och hot från dem man granskar.
Tanken är riktig. Ett lands konstitution måste skydda dem som är satta att granska övriga delar av samhället. Men det tragiska med Riksrevisionen är att detta skydd istället för att värna demokratin, stimulerat innehavarna att bryta mot reglerna. Riksrevisorerna kan känna sig så trygga i sina anställningar att de kan begå brott, och bli upptäckta, utan att behöva lämna sina prestigefulla tjänster. Man är immun mot straff.
Man kan hävda att fjärde statsmakten, massmedierna, i detta fall utfört sitt uppdrag att granska statsmakten på ett utmärkt sätt. Dagens Nyheter avslöjade riksrevisorernas korrupta personlighetsdrag. Det var inte riksdag, regering eller rättsväsende som gjorde det. Medierna har här visat att man fortfarande kan utföra en av demokratins viktigaste uppgifter, värna ett öppet samhälle som ingen kan ställa sig över. Det är en glädjande aspekt i allt elände.
Riksrevisorerna är avslöjade som busar och kan rimligen inte agera lika skrupelfritt även om man sitter kvar i sina maktpostioner. Men avslöjandet stärker inte den konstitutionella kontrollmakten inför framtiden, man visar enbart på problemen. Lösningarna måste komma från annat håll.
Ska riksrevisorer ha den upphöjda och skyddade ställning man fått? Riksdagen ska nu utreda organisationen av riksrevisionen.
För egen del anser jag den viktigaste frågan för att upprätta svenska folkets kontrollmakt över statsförvaltningen vara att återupprätta tjänstefel som brott. Genom grundlagen 1809 blev Justitieombudsmannen en potent granskare som varje år fick ett 20-tal statstjänstemän fällda för tjänstefel. En stark lagstiftning om tjänstefel, som också omfattar domare och riksrevisorer, skulle kunna balansera det skydd mot påtryckningar som dessa tjänster bör ha, men inte skydda dem från personliga missgrepp i tjänsten. Om JO, och bara JO, får makt att åtala höga statstjänstemän blir de medvetna om att de inte är immuna mot statens långa arm.
Detta kallas maktdelning. En princip Sverige i högre grad borde återintroducera i våra grundlagar. Ingen statstjänsteman, hur hög position man än har, ska kunna inbilla sig att man står över lagen.
Dick Erixon
2016-08-06