7   +   9   =  

Han menade att den svenska romanen hade fastnat i ett slags socialrealism, och att kritiken bara bedömde om åsikterna var de rätta, i stället för att se till de estetiska kvalitéerna. Litteraturkritikern Mats Gellerfelt blev 64 år.

Kritikern var tidigare en vördnadsbjudande företeelse. En som genom sina kunskaper och personliga omdöme kunde påverka den läsande publiken. Mats Gellerfelts nyligen timade död (31/7) markerar slutet för detta slags kritiker.

Kritikern har inte rätt att döda, men väl att såga. Det sägs t.ex. att Fredrik Böök dödade Ivar Conradsons litterära karriär (även om han fått visst uppsving på senare år). Klart är att de i ett tidigare skede hade stor makt, att påverka allmänhetens syn på litterär kvalitet. De var fast anställda personer med hygglig inkomst, personligt omdöme och ofta vidsträckta kunskaper. Nu när dagspressens kritiksidor, i den mån de överhuvudtaget finns kvar, domineras av åsiktskonforma frilansare med svag personlig bas, tas de allt mindre på allvar.

Mats Gellerfelt var kanske den siste riktige kritikern. Han började tidigt, redan år 1978, att skriva för SvD, efter att under studenttiden gjort vissa smärre uppgifter åt tidningen. Han skulle förbli tidningen trogen, och skrev sin sista text bara några veckor före sin bortgång.

Ett genombrott för Gellerfelt som kritiker var en artikel i den utmärkta, men redan litet bortglömda, tidskriften Jacobs stege 1980. Under rubriken ”Den svenska litteraturkritikens elände” (JS 1/1980) skåpade han ut praktiskt hela den samtida svenska litteraturkritiken. Ett mäktigare generalangrepp har man knappast skådat – i stort sett alla kända samtida kritiker fick med namns nämnande en skopa ovett.

För att visa något vad det handlade om och också illustrera Mats Gellerfelts stil, må ett längre citat tillåtas: ”Den idédebatt; det tekniska och språkliga nyskapande som kännetecknar romanen i Latinamerika eller USA förekommer inte här. Värst är det bland de yngre författarna – de läser inte främmande språk och kan alltså inte tillgodogöra sig världslitteraturens nya mästerverk i original (fast översättningarna verkar inte heller vara lästa), och kan i flera fall inte ens stava. De yngre författarna är rädda för experiment, nyskapande, filosofi och vision. Hellre då skriva om första kärleken eller maken-hjälper-inte-till-med-disken.”

Gellerfelt menade att den svenska romanen hade fastnat i ett slags socialrealism, och att kritiken bara bedömde om åsikterna var de rätta, i stället för att se till de estetiska kvalitéerna. Den språkkunnige och internationellt orienterade Gellerfelt såg, att romanen på andra håll i stället för åsiktskonform socialrealism ägnade sig åt att experiment och utveckling.

Problemet, som jag ser det, med Gellerfelts åsikt var, att han inte såg att detta experimenterande kunde gå för långt, och kunde riskera att skapa en litteratur som bara belönade traditionsbrott för traditionsbrottens skull. Han skriver i ett väldigt klimax: ”Låt oss skapa ett språkligt visionärt mysterium, skapa en, två hundra Finnegans Wake.”

Gellerfelt skulle dock inte själv gå så långt i sitt eget romanförsök I höstens sköra ljus (1983), som förvisso med en del avancerade tekniker, t.ex. ”stream of conciousness”, egentligen berättar en tämligen konventionell kärlekshistoria. Ännu mindre så i diktsamlingen Hemkomster (1986), en vacker melankolisk diktsamling, med en öppenhet för det andliga.

Med postmodernismens genombrott skulle han i stället alltmer utveckla sig till en kulturkonservativ röst, en kritiker av meningslösa formexperiment. Detta sammanföll med att han, särskilt medelst debattprogrammens genombrott, utvecklades till en mer allmän kritiker. Nu var inte bara litteratur på hans repertoar, utan han blev också bl.a. en kläd- och krogkritiker, liksom kritiker av kändiskulturen. För den riktigt stora publiken kommer han kanske framförallt ihågkommas som en vresig gubbe som skällde på samtidsfenomen i TV.

Med tiden kom han att bli en alltmer unik kulturkonservativ röst, den siste i sitt slag. Men hans insats kan inte reduceras till det. Han hade unika litteraturkunskaper, framförallt i de romanska litteraturerna; han introducerade bl.a. sydamerikansk, fransk och portugisisk litteratur i SvD:s spalter. På dessa områden blev han introduktör, men han skrev gärna om allt möjligt annat, långt utanför litteraturens gränser och ökade därmed kritikens spännvidd. Att en av hans sista texter handlade om Tore Wretmans betydelse för svenskt krogliv är helt följdriktigt. Allting skedde med en ohejdat subjektiv och personligt präglad stilkonst på hög nivå.

Han lämnar ett stort tomrum efter sig. Man undrar: finns det någon framtid för svensk litteraturkritik över huvud taget? Kommer SvD:s kultursida nu att radikaliseras ytterligare, till den grad att feminism och anti-rasism är de enda tillåtna ämnena? Dock, de etablerade mediernas misslyckande kan också leda till att andra får en chans. De alternativa medierna växer, Samtiden är bara ett exempel.

Simon O. Pettersson