Fredrik Reinfeldt kunde ha blivit en lyckad statsminister, om han inte sålt ut Sverige till Miljöpartiets migrationspolitik. Nu fick han istället som förlorare smita ut bakvägen på valnatten 2014. Frågan är om Kinberg Batra vågar undvika att gå i samma fälla som Reinfeldt. Tomas Brandberg har läst förre statsministerns biografi ”Halvvägs”.
Sveriges statsminister hade just nu kunnat heta Fredrik Reinfeldt. Han hade kunnat regera utan stöd från miljöpartiet efter 2010, vilket sannolikt hade banat väg för ytterligare en valseger 2014. Då hade han kunnat fullfölja arbetslinjen och obesegrad lämna över ett välmående Sverige till en handplockad efterträdare efter tio på sin post och träda in i historieböckerna som vår störste statsman i modern tid.
Istället tassade han ut bakvägen på valnatten 2014 efter att ha sålt ut Sverige till Miljöpartiets migrationspolitik tre år tidigare.
Sedan dess har han gjort ett antal besynnerliga uttalanden och förefaller anse att svenskarna inte borde gnälla eftersom det är värre i Syrien. Kravet på ett fungerande samhälle har han hånfullt reducerat till att maten inte tar slut på julafton. Förundrade politiker i Finland hörde honom påpeka att de borde följa den migrationspolitik som Sverige hade 2015. Vi får alltså gå till Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ för att hitta mer världsfrånvända politiker.
Jag anser att Reinfeldt gjorde ganska mycket rätt fram till valsegern 2006 och även en tid efteråt. I grunden är han en kompetent politiker, men vad det nu berodde på klarade han inte av att hantera Sverigedemokraternas framväxt på ett statsmannamässigt sätt. Han föll först in i gruppen av mobbare, och började sedan att leda den, stärkt av hejarop från höger till vänster. Riktigt radikal i migrationsfrågor blev han först när han tvingades försvara överenskommelsen med Miljöpartiet 2011. Sedan blev det tydligen så att det inte gick att vika av från den väg han hade slagit in på, hur orimliga följderna än blev. Den egna självbilden som ofelbar strateg var viktigare, hellre då raljera över att julgranen inte brinner.
Reinfeldts epic fail i valrörelsen 2010, då han lovade att inte ta i SD ens med tång, fick alltså ödesdigra konsekvenser både för honom själv och landet han regerade.
Hur tänkte han egentligen? Inte blir man mycket klokare av hans självbiografi ”Halvvägs”, där han endast presterar en mycket svag analys av Sverigedemokraterna, som enligt Reinfeldt ”har som enda idé att ge sig på människor av annan härkomst”. Det är en föraktfull och för övrigt helt felaktig analys av ett parti som idag mobiliserar en femtedel av väljarna, varav många före detta moderater, inklusive undertecknad. Jag kan upplysa om att vi starkt ogillar att bli betraktade som sinnesslöa rasister av före detta statministern.
Jag är av uppfattningen att Reinfeldt inte pallade trycket 2010 och gav efter för vänsterns och medias krav att ta avstånd från Jimmie Åkesson. Han vågade inte ge Mona Sahlin ”SD-kortet” inför valet och kalkylerade, felaktigt, med att det skulle ordna sig för honom ändå.
Denna observation är mycket relevant eftersom efterträdaren Anna Kinberg Batra nu på sätt och vis befinner sig i samma situation som Reinfeldt inför valet 2010. När journalister och politiska motståndare frågar om samarbete med Sverigedemokraterna blir hon uppenbart ställd, vilket garanterar att ämnet ska tas upp igen och igen. Hon slingrar sig varje gång på politikers vis och ger alltmer långsökta förklaringar till att det inte går att samarbeta. Den senaste är NATO-frågan, trots att den tills nyligen delade Alliansen. Tror hon att vi är dumma?
Risken är att hon till slut går i samma fälla som Reinfeldt och tar avstånd från SD i ordalag som sedan inte går att backa ifrån efter nästa val. Vänsterblocket skulle därmed garanteras fortsatt politiskt inflytande eftersom de ickesocialistiska partiernas inte kan samordna sig.
Det är ingen som förväntar sig att Moderaterna just nu ska spräcka Alliansen, men, liksom, check the numbers. Kinberg Batra har inte en chans att nå ett regeringsunderlag i Riksdagen utan åtminstone passivt stöd från antingen SD eller ärkerivalen S. Det går heller inte att utesluta att Alliansen blir mindre än vänsterblocket, i synnerhet om något alliansparti åker ur Riksdagen. Ska hon ge bort makten till Stefan Löfven då och hantera den jordbävning som i så fall skulle äga rum i hennes eget parti? Det vill hon nog inte, alltså är det inte särskilt smart att liksom Reinfeldt måla in sig i ett hörn.
Det undgår väl ingen att jag spelar i SD-laget och tänker fortsätta med det, men jag ger ändå Moderaterna följande välvilliga tips. Vill ni på allvar börja ta tillbaka sympatisörer som gått över till SD så är första steget att sluta förolämpa deras intelligens. De är ju tvärtom värda ett erkännande för att de låg ett par steg före er partiledning under migrationskollapsen förra året.
Ni måste också, klart och tydligt, fjärma er från arvet efter Reinfeldt. Annars tror man att ni nöjer er med att granen inte brinner till jul.
Tomas Brandberg