Om populism är att lovar saker man inte kan infria är nuvarande etablissemangen de verkliga populisterna, som lovat åtskilligt de inte kunnat leverera. Det menar professor Claes Ryn, som höll föredrag i Uppsala. Simon O Pettersson var där.

Tisdagen 26 juli hade en mindre källarlokal i Uppsala fyllts till bristningsgränsen. Lokalen tillhörde Föreningen Heimdal och anledningen var att en tidigare aktiv medlem, Claes G. Ryn, skulle tala om mannen på allas läppar: Donald Trump. Intresset var nog för många dubbelt: den svenskfödde professorn i Washington Claes G. Ryn har gjort sig känd som en ovanlig röst med originella synpunkter, och att Trump engagerar både sina anhängare och motståndare torde vara ställt utom varje tvivel.

Ryn framhöll att Trumps framgång har sitt upphov i ett berättigat missnöje med det amerikanska etablissemanget, och att man bör försöka förstå detta missnöje, i stället för att förfasas.

Ryn läste sin grundutbildning i Uppsala på 60-talet, men stöttes bort av den positivistiska inriktning, som var förhärskande vid statsvetenskapen. Han hade tidigt intresserat sig för politik ur ett mer filosofiskt perspektiv, och då denna inriktning saknades här, doktorerade han i stället i USA. Hans avhandling behandlade de etiska förutsättningarna för demokrati, och stakade ut färdriktningen för fortsättningen. Trots ett stort intresse för dagspolitik har Ryn alltid fokuserat på de etisk-kulturella förutsättningarna för politiska frågor, snarare än enskilda politiska förslag.

Så var det också denna gång. Han försökte ta ett steg tillbaka och fokusera på varför Trump nått de framgångar han har nått. Han konstaterade att Trump är ett tecken på missnöje med etablissemanget, som finns på många håll. Det har t.ex. visat sig i form av Brexit eller i form av Norbert Hofers framgångar i Österrike, och inte minst genom SD:s framgångar i Sverige.

Missnöjet är dock, menade Ryn, ännu större i USA än i Europa. Det visar Bernie Sanders framgångar. Sanders som också, åtminstone tills han börjat gå i Hillary Clintons ledband, var en anti-etablissemangskandidat. Trumps främste utmanare Ted Cruz var inte heller ett konventionellt val, utan som Tea Party-rörelsens kandidat, ett kontroversiellt namn.

Ryn inskärpte, hur oerhört svårt det är att nå den republikanska nomineringen. Ingen annan kandidat har tidigare lyckats med denna bedrift, utan att liera sig med centrala krafter inom etablissemanget. Han har lyckats manövrera ut ett femtontal kvalificerade kandidater, däribland den välmeriterade storfavoriten, guvernören Jeb Bush. Enorma monetära och mediala resurser har satsat på att få någon annan vald. Trots detta har väljarna valt Donald Trump. Det är anmärkningsvärt och visar på ett totalt uppror mot etablissemanget. (En språklig not: jag använder ordet etablissemang hellre än elit, då elit kommer från det latinska ordet för utvald och således har positiva konnotationer.)

Varifrån kommer detta missnöje? Är Trump bara en simpel populist som lovar saker han inte kan infria? Ryn menade, att med denna definition, är etablissemanget de verkliga populisterna som lovat åtskilligt de inte kunnat leverera. Statsskulden har eskalerat, utrikespolitiken har havererat, handelsunderskottet är gigantiskt och infrastrukturen påminner ibland om tredje världen. Analogt kan Europas regeringar kallats populistiska som lovat att den utomeuropeiska massinvandringen inte skall leda till några större påfrestningar för Europas folk.

Missnöjet som de amerikanska väljarna, särskilt de vita arbetarväljarna känner, kan dock inte bara reduceras till ett missnöje över konkreta politiska misslyckande. Det befriande med Trump, tycker många, är att han vågar vara politiskt inkorrekt. Det är viktig inte minst för de många kristna i USA, som häcklas av vänsterliberal media, och uppmanas att inte visa sin kristendom, för att det kan kränka minoritetsgrupper.

Förvisso är Trump inte på något sätt perfekt. Ryn medgav, att man kan vara emot den politiska korrektheten och se etablissemangets misslyckande, och ändå tycka att Trump är vulgär. Dock, menade Ryn, kan man inte hoppas på en högre nivå under nuvarande kulturella förutsättningar. De höga krav som de amerikanska grundlagsfäderna ställde på det amerikanska folket är helt enkelt inte förhanden. En viss populism i fråga om stil och framtoning är nödvändig.

Detta är ett perspektiv jag kan identifiera mig med. Politik är till sin natur ett pragmatiskt fenomen. Trump är inte perfekt (det är sällan något är perfekt i politik), men han kan vara ett viktigt redskap. Genom att fullständigt bryta med den politiska korrektheten och våga kritisera ett krisande etablissemang, öppnar han upp debatten och väcker diskussion i tabubelagda frågor. Det är av oskattbart värde, för att lösa USA:s problem.

Simon O. Pettersson