Som förälder känns det oerhört tråkigt att det för kommande generationer blir närmast omöjligt finna eget boende utan stor skuldsättning eller lång väntan i bostadskö, skriver Mikael Eriksson som gästskribent.
Direkt efter att jag tog studenten från gymnasiet började jag arbeta. Jag skulle fylla 20 och på arbetsplatsen var vi ett ungt, glatt, men lågbetalt gäng. Det fanns inte en chans att jag på min dåvarande lön skulle bli beviljad ett bolån. Efter några år följde nästan fyra års högskolestudier. Trots att studiemedlet kompletterades av extraarbete inom äldrevården, hade beskedet sannolikt blivit detsamma även under denna period.
Detta är förmodligen ingen ovanlig början på vuxenlivet. Man pluggar, jobbar extra eller börjar karriären långt ner i organisationen, ofta med lågt betalt. Men det som idag däremot är desto mer ovanligt är att jag redan som 21-åring lyckades få mitt alldeles egna första hem. En liten och mörk lägenhet mot en smal innergård på Södermalm, men för mig som 21-åring var det ett slott.
Det tog inte jättemånga år i bostadskö innan jag kunde signera mitt livs första förstahandskontrakt. Idag är kötiderna betydligt längre och enligt ny statistik är kötiden i innerstaden nu uppe i 16,5 år. På ett enda år har dessutom kötiden ökat med 2 år. Således går det inte bara trögt, det går baklänges. Även i Stockholms yttersta delar har väntetiderna ökat till drygt 8-10 år.
En betydande anledning till detta är den stora befolkningsökningen och därmed den höjda efterfrågan. Men det är inte allt. Under den senaste tiden har vi kunnat läsa om är att allt fler kommuner ger, eller undersöker möjligheterna till att ge, migranter förtur i bostadskön. Även privata aktörer nämns ibland.
Kristianstad, Älmhult, Solna, Örebro, Ekerö, Ystad och Sollentuna är bara några exempel som vi har kunnat ta del av. Den största anledningen till detta är Löfvens nya lag, där alla kommuner tvingas ta emot ett bestämt antal asylsökande oavsett hur kommunens praktiska möjligheter ser ut.
Detta leder givetvis till ännu längre väntetider för de ordinarie köande och detta är inget fenomen som man kan hoppas avta i närtid. Antalet asylsökanden som idag finns inskrivna hos Migrationsverket är fortfarande högt, med ca 90.000 individer utöver de 34.000 som har ordnat eget boende. Regeringen pratar om 250.000 nya bostäder till 2020 vilket givetvis låter bra, men hur åtgärdar det grundproblemet när befolkningen väntas öka ännu mer?
Även om det var länge sedan jag flyttade hemifrån, minns jag frihets- och den nyvunna vuxenkänslan väl. Som nu själv förälder känns det oerhört tråkigt att tvingas konstatera att det för kommande generationer kommer att vara närmast omöjligt att utan skuldsättning för bostadsköp, hitta ett eget boende. Hyresrätter är för många en viktig del i vägen mot vuxenlivet. Många unga börjar sitt yrkesliv ungefär som jag gjorde, med studier och/eller mindre kvalificerade anställningar. Detta gör att långt ifrån alla har möjlighet att låna för sitt bostadsköp.
Konsekvenserna av detta är uppenbara. Många kommer sannolikt att bo kvar hemma betydligt längre eller i så hög grad som möjligt, tvingas låna för att flytta hemifrån. Svenskars skuldsättning är redan idag hög, något som man politiskt mycket väl känner till. Det var t ex en av anledningarna till att amorteringskravet infördes den 1:a juni i år. Men våra barn, riskerar att gå till historien som den skuldsatta generationen.
Mikael Eriksson
Gruppledare för politiska tjänstemän (SD) i riksdagen