9   +   9   =  

Den nuvarande bostadsbristen är ett tecken på ett samhälle i upplösning och kris. De etablerade politikerna har tappat kontrollen och vi behöver en förnyelse som i grunden gör upp med flumvänstern och liberala drömmare, skriver Uffe Hansen.

I omgångar under vårt lands historia har vi haft bostadskriser. Under andra hälften av 1800-talet bidrog en stark befolkningsökning och en inflyttning till städerna till bostadsbrist. I Stockholm byggdes malmarna runt den gamla staden ut i snabb takt. En lindring av bostadsbristen blev utvandringen till USA.

Den andra vågen av urbanisering började efter andra världskriget. Vid denna tid gick svensk industri på högvarv och exportintäkterna frigjorde resurser som bidrog till framväxten av de så kallade miljonprogrammen. Den tidens invandrare hamnade direkt i produktionen i olika fabriker i vårt avlånga land. Är mot denna bakgrund inte dagens bostadskris en i raden, visserligen en utmaning, men inget annorlunda än tidigare?

Hur vi ska bo har alltid omgärdats av politik. Adeln skulle bo i slott, välbärgade bönder i fina gårdar, backstugusittare i enkla och trånga hus. De fyra stånden – adeln, präster, borgare och bönder försvarade sina intressen och markerade sin ställning bland annat genom sitt boende. Senare bodde ofta arbetare i hyresrätt medan medelklassen ägde sitt boende. Det är fråga om olika världar som levt sida vid sida och visst är livet orättvist, men de som hade en hyresrätt fick en intresseorganisation i ryggen som ständigt kämpat för deras rätt, en social dialog är levande.

Den senaste bostadskrisen är på många sätt annorlunda:

1.
Den är helt och hållet politiskt skapad. Bostadsbristen i vissa städer under 1800- och 1900-talen uppstod som ett resultat av industriproduktionens lokalisering och krav på närhet till exportfaciliteter. Dagens situation är skapad av en politikerkår i otakt med verkligheten. Genom att inte ens förstå att de är tillsatta för att tillgodose den egna befolkningens primära intressen har de frikopplat sig från allt vett och sans.

Tidigare fanns ett behov av arbetskraft på vissa platser och detta styrde bostadsbyggandet. Först egenförsörjning, därefter tak över huvudet och ombonat i rummen. Idag är det tvärtom. Att försörja sig själv ska ordnas av en politikerkår som inte ens vet vilket ben de ska stå på – instegsjobb och etableringslotsar står som floskler i backen, men några riktiga jobb finns inte i sikte.

2.
I Sverige har det aldrig varit viktigt att lära sig att vänta på sin tur. Till allmännyttan står du i kö och förväntas vänta. Sedan länge gäller detta inte de som vissa politiker utser till ”nödlidande”, trots att de ofta inte har en aning om deras bakgrund, eftersom deras identitet inte gott att styrka. Det senaste i raden av ”kreativa” idéer är att pk-politiker beslutar att driva upp priserna på den privata bostadsmarknaden genom uppköp av bostadsrätter som därefter går till s.k. ”flyktingar”, som får hyra av kommunen.

3.
I många kommuner har allmännyttan sålts ut och när dessa kommuner måste ta emot den senaste strömmen av ”asylanter” väljer de att gå in i bostadsrättsföreningar som juridiska personer, trots att föreningar ofta har inskrivet i sina stadgar att endast erbjuda individer medlemskap i föreningen. Hela tanken bakom en förening är att dess medlemmar ska kunna representeras i styrelse, stämma, att de ska kunna bistå i gemensamt arbete för föreningen m.m. Att kommunerna bortser från detta i sin iver att gynna asylindustrin är anmärkningsvärt. Föreningsfriheten är helt klart hotad.

4.
Alla vet att segregationen i Sverige är omfattande och att priserna på bostadsmarknaden är en indikator på graden av segregation. Är det rättvist att bostadsrättsinnehavare ska tvingas bevittna en värdeminskning för att kommunala politiker utnyttjar ett kryphål i lagen för att lösa en kris skapad av deras egna partiföreträdare på riksnivå?

De kommuner som desperat söker boende åt s.k. ”nyanlända” blundar när ungdomar i den egna kommunen står bostadslösa och tvingas till mamboboende m.m. Den nuvarande bostadsbristen är ett tecken på ett samhälle i upplösning och kris. Att de etablerade politikerna har tappat kontrollen är allvarligt.

När kommuner väljer att diskriminera sina ungdomar och kränka föreningsfriheten måste vi reagera. Den nuvarande regeringen är i stort behov av dropp för att därigenom kanske skåda någon tendens till krishantering, men även med vitamintillskott är det tyvärr omöjligt att patienten vitaliseras. Vi behöver ett perspektivskifte, ett ledarskapsbyte, en förnyelse i synsätt och värderingar som i grunden gör upp med flumvänstern och liberala drömmare.

Uffe Hansen