Vi bländas lätt av det självsäkra uppträdandet och den snabba TV-repliken, medan det sällan ges utrymme för någon djupare analys av våra politikers omdömen och faktiska förmågor, skriver Olof Hedengren.
Carl Bildt (f. 1949) är tvivelsutan en erfaren politiker och med ett för svenska förhållanden stort internationellt nätverk och som spenderat hela sitt liv i politiken. Varit såväl statsminister som utrikesminister samt riksdagsledamot längre än någon annan. I hans CV står det; ”studier på Stockholms Universitet” vilket ju inte säger någonting. Samma akademiska brist vidlåder också Bildts efterträdare på utrikesministerposten, Margot Wallström.
Bildt personifierar det vi kallar ”broilerpolitiker”, en person som i stort sett saknar erfarenheter utanför politiken och som gjort hela sin karriär inom ett politiskt parti. Bildt växte upp på Östermalm med silversked i mun. Hans familj har gamla anor och de aristokratiskt rullande ärren kommer väl från hans familjerötter i Halland. Bildt har dessutom fått smaka nepotismens sötma. 1984 gifte sig Bildt med Mia Bohman som var dotter till moderaternas ordförande 1970-1981, Gösta Bohman. Några år senare, 1986, blev Carl Bildt själv partiledare.
En ung framåtsträvande moderat, Fredrik Reinfeldt, gick emot partiledningen och drabbades av Bildts bannbulla och där han använde hela sin erfarenhetstyngd och prestige för att trycka till den lille uppstickaren. Något liknande hade hänt Bildt när Olof Palme gick på honom hårt vad gällde hans kontakter med politiker i USA.
Nåväl 2003 utsågs Reinfeldt till moderaternas partiledare där han efterträdde Bo Lundgren som endast satt på posten i fyra år. I riksdagsvalet 2006 fick Alliansen (Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna) majoritet och en borgerlig regering med Reinfeldt som statsminister bildades. Det är väl inte en allt för djärv gissning att Bildt krävde och fick bli utrikesminister samt löfte om att han skulle få sköta utrikesfrågorna utan inblandning från Reinfeldt eller hans andra ministrar. Genom detta arrangemang slapp Reinfeldt risken att gammalt groll skulle bubbla upp och Bildt sätta käppar i Reinfeldts hjul. Bildt fick den frihet han ville ha och kunde till slut bli den utrikespolitiska enmansvaktparad han önskade och Reinfeldt kunde regera utan interventioner från Bildts sida.
Frågan kvarstår; har Bildt varit en politiskt skicklig statsman eller inte?
Bildt har vid flera tillfällen haft helt fel i sina utrikespolitiska bedömningar. Han missbedömde det som kallades den ”arabiska våren” och då inte minst händelserna i Egypten där Muhammad Mursi valdes till president.
Mursi lovade före valet demokrati och vittgående fri- och rättigheter för folket. Det visade sig snart att Mursi var ombud för Muslimska Brödraskapet och inom kort var sharialagar på plats och alla kulturarbetare och framstående företrädare för institutioner och administration var plötsligt islamister och anhängare till det Muslimska Brödraskapet. Nu var det slut med dans och musik och männen tog inte längre kvinnor i handen.
Det blev snart en andra folklig resning, nu i protest mot Mursi och hans styre. Mursi hade mage påstå att han minsann var utsedd av Gud! Inte färre än 22 miljoner egyptier, företrädesvis unga människor varav många kvinnor, skrev under protestlistor.
Vid en demonstration mot Mursi på Tahirtorget i Kairo våldtogs och sextrakasserades inte färre än 200 kvinnor. Bedömare ansåg att det var Mursis och Brödraskapets anhängare som var förövarna. Det var inte militären som initierade upproret mot Mursi, det var folket och då särskilt de unga och utbildade.
Svenska politikers synsätt tycks vara att så snart det hålls val till ett parlament råder demokrati. Så enkelt är det inte; det krävs dessutom att mänskliga rättigheter iakttas, att domstolarna är oberoende från den politiska makten, att en stabil rättsordning finns, att minoriteter skyddas, att pressen och media är fri etc. etc.
Ett annat exempel är Turkiet och dess ledare, president Erdogan, som i ett slag har kastat all politisk anständighet över bord och skärmat sig från allt vad demokrati och mänskliga rättigheter heter. Ett försök till övertagande från militärens sida misslyckades. Riktiga demokratier har förvisso inte för vana att applådera militärkupper. Bildts appell var ryggradsmässig; ”Europa måste stå upp för Erdogan” det vill säga Turkiets president som målmedvetet omvandlat Turkiet till en diktatur och som inte avser att tillämpa mänskliga rättigheter eller andra grundläggande fri- och rättigheter.
Bildts appell borde i stället ha varit: ”Stå upp för åsiktsfrihet och rättssäkerhet i Turkiet”. Det finns något som sedan urminnes tider kallats tyrannmord medan Bildt i detta fall anser att vi i stället skall stå upp för tyrannen Erdogan! Det är sannolikt så att han här, som i många andra frågor, gick USA:s ärende då Turkiet såsom Natomedlem är en känslig fråga för amerikanerna. Då får de höga principerna ge vika.
I sin iver att gå USA tillhanda kunde Bildt inte acceptera att Boris Johnson, som var för att Storbritannien lämnade EU (”Brexit”), skulle bli brittisk utrikesminister. När Johnson utsågs hoppades Bildt att ”det var ett skämt”. USA var så stark motståndare till Brexit att president Obama for till Storbritannien där han pläderade för att landet skulle stanna i EU. En exempellös inblandning i ett annat lands inre angelägenheter.
När Donald Trump vann primärvalet i delstaten New Hampshire kommenterade Bildt det hela sålunda; ”Jag trodde att New Hampshire var en rätt anständig liten plats”. Vilken oerhörd oförskämdhet, inte endast mot Trump utan framför allt gentemot de som bor i New Hampshire.
Exemplen är några smakprov på Bildts arrogans och uppblåsta självbild.
Till skillnad från Bildt är Boris Johnson akademiskt meriterad och talar sex språk. Han kom till Eton på stipendier och alla lärare kommer ihåg hans briljans. Han studerade senare vid Oxford. Liksom Cameron och Bildt kommer Johnson från överklassen. Johnsons bakgrund är kosmopolitisk. Han föddes i New York och växte upp i Bryssel och i England. Hans gammelfarfar, författaren mm Ali Kemal, hade höga positioner i det Ottomanska imperiet men han ansågs gå Storbritanniens ärenden och lynchades i svallvågorna efter det första världskriget. Mot denna bakgrund känns Bildts påhopp på Johnson särskilt opåkallat och närmast patetiskt.
Amerikanska diplomater har uppenbarligen noterat Bildts arrogans och oreflekterade självöverskattning och ifrågasatt hans politiska förmåga. Man har bland annat beskrivit Bildt som;
”A medium size dog with big dog attitude”.
Ganska dräpande.
Vad denna krönika i grunden handlar om är att vi inom politiken måste lära oss att skilja på ”sken” och ”förmåga” eller ”löst tyckande” och ”verklighet”. Vi bländas lätt av det självsäkra uppträdandet och den snabba TV-repliken, medan det sällan ges utrymme för någon djupare analys av våra politikers omdömen och faktiska förmågor.
Olof Hedengren