Europa behöver inte invandrarna. Behovet av okvalificerad arbetskraft minskar och invandringen förbättrar inte den demografiska situationen, menar Václav Klaus i ny bok, recenserad av Simon O. Pettersson.
Václav Klaus, Tjeckiens president 2003-2013, är känd för att sticka ut hakan. Nu har han skrivit en bok om folkvandringen till Europa, där han pedagogiskt förklarar den nuvarande situationen och kraftfullt kritiserar den europeiska undfallenheten för problemet.
Klaus var på många sätt en unik röst i Europa under sitt presidentskap. Han kritiserade bl.a. klimatalarmismen och EU:s centraliseringstendenser. Innan sammetsrevolutionen, som befriade Tjeckoslovakien från kommunismen, tog fart och han kom in i politiken, var han nationalekonom, och hade bland annat olika funktioner i centralbanken.
Hans avgång från presidentposten har inneburit en återgång till akademikerns roll. Han kommenterar numera snarare än ingriper i det politiska skeendet. Han skrev nyligen en bok om den aktuella migrationskrisen, som tyvärr inte översatts till svenska, men som jag läst i tysk översättning – Völkerwanderung: kurze Erläuterung der aktuellen Migrationskrise (”Folkvandring: kort förklaring av den aktuella migrationskrisen”, Edition Sonderwege, 2016; tillsammans med Jiri Weigl, chef för Václav Klaus-institutet i Prag).
Utgångspunkten för boken är den stora invandringsvåg som kom 2015, då en redan svår situation kraftigt förvärrades. Författarna menar att det är en unik situation, som inte kan jämföras med tidigare skeenden i historien. Aldrig tidigare i historien har det varit så lätt att resa som nu och aldrig tidigare har migrationen varit så organiserad (smugglarna, som profiterar på situationen, borde vara värda en egen studie).
Europas politiker med Merkel i spetsen har naivt uppmanat migranterna att fortsätta komma.
Boken menar att det är ett misstag att förstå migrationen i termer av enskilda personers val, då den uppvisar en så hög grad av gruppbeteende. Den kan inte heller förstås som en ”asylinvandring”, då asyl betyder ”tillflyktsort” och migranterna, som nu slår ned sina bopålar i Europa, inte har någon ambition, att återflytta till sitt hemland, när situationen förbättras.
Författarna framhåller att det förvisso finns orsaker att lämna Mellanöstern, politisk instabilitet och långsam ekonomisk utveckling, men att det är fel fokus. Om man skall åtgärda den nuvarande krisen kan man inte påverka utbudssidan, utan det är efterfrågesidan som måste förändras. Det är den europeiska politiken, där stora socialstater och otillräckligt gränsskydd utgör kraftiga incitament, som är problemet.
För Europa behöver inte invandrarna, det är författarna övertygade om. Arbetskraft behövs inte, då vi redan har en i ett historiskt perspektiv hög arbetslös, och dessutom är invandrarna i allmänhet okvalificerade och vår arbetsmarknad kräver kvalifikationer. Boken konstaterar bara detta, men man kunde lägga till, att problemen nu snabbt förvärras med den nuvarande robotiseringen och rationaliseringen på arbetsmarknaden. Snart finns inga okvalificerade jobb kvar, och de som ännu finns behövs för de många okvalificerade européer, som redan bor här.
Också det demografiska argumentet (”vi behöver invandrare för ett åldrande Europa”) avfärdas. Europa har förvisso ett demografiskt problem, men invandrarna utgör ingen lösning, utan bara ytterligare en belastning. En mer konstruktiv lösning vore att motverka den familjefientliga ideologi som möjliggjort den nuvarande situationen. Europas födelsetal är inte huggna i sten, utan skulle kunna ändras.
Om invandring inte har någon positiv effekt, varför förekommer den?
Författarna finner förklaringen hos vad de, menar jag olyckligt, kallar de ”europeiska eliterna”. Elit kommer från det latinska ordet för utvald, och har således en positiv klang. Man borde hellre tala om ”etablissemanget”. Detta etablissemang präglas av en verklighetsfrämmande, socialkonstruktivistisk ideologi, där en lös idé om ett ”världsmedborgarskap” tros kunna ersätta nationell identitet.
Författarna pekar på att vissa också använder denna migrationskris, som ett svepskäl för ökad europeisk integration. Denna förklaring måste noga skiljas från konspirationsteorier – grupprationalitet innebär inte att alla kommit överens i hemliga rum.
I ett slutord framhålls, att åtgärder snabbt måste vidtas, om Europa såsom vi känner det skall kunna räddas. Om det politiska etablissemanget inte lyssnar på det missnöje som finns, utan svarar med repression, finns en risk att människor tar saken i egna händer och att rättsstaten eroderar.
Boken är en av de bästa kortare framställningar av invandringsproblematiken, som jag stött på. Mycket skulle förstås kunna fördjupas, t.ex. vad gäller migrationens följder eller konkreta åtgärder för att lösa problemet. Men det avser att vara en kort introduktion och som sådan är den strålande.
Att den är författad av en tidigare tjeckisk president, och inte någon hög politiker från Västeuropa, är ingen slump. Det visar klyftan som går igenom Europa. Vi har en del att lära av Östeuropa, som under det långa kommunistväldet lärt sig att känna igen totalitära tendenser och propaganda.
Simon O. Pettersson