Turkiet har varit det muslimskt land som kommit längst med modernisering och frihet för sina invånare. Erdogan rullar nu tillbaka den sekulära staten och därför är det beklagligt att kuppen inte var bättre planerad, skriver Olof Hedengren.
För att diskutera situationen i Turkiet och det misslyckade försöket till militärkupp kan det vara på sin plats att rekapitulera lite historia.
När det första världskriget bröt ut 1914 var Winston Churchill Storbritanniens sjökrigsminister. Churchill tänkte inte alltid rätt men alltid stort. Han insåg det futila i att föra skyttegravskrig på Västfronten och sökte alternativ. Förslaget blev att forcera Dardanellerna med sjökrigskrafter och sätta av trupper på Gallipolihalvön, bemäktiga sig Konstantinopel (dagens Istanbul), etablera kontakt med ryssarna och därefter tvinga turkarna till fred. Operationen blev ett blodigt fiasko där hundratusentals allierade soldater dödades och skadades.
Turkiets framgångsrike militära ledare vid Gallipoli var den unge officeren Mustafa Kemal. När Tyskland kapitulerade och krigets vinnare skulle göra upp var en prioriterad fråga att nedmontera det Ottomanska väldet. Grekerna passade nu på att försöka roffa åt sig delar av vad som i dag är Turkiet. Kemal lyckades dock mobilisera resurser och kastade ut grekerna och i den så kallade Lausannefreden 1923 godkändes den nya Turkiska republiken under ledning av Kemal som därefter fick namnet Ataürk, ”Turkiets fader”.
Atatürk hade noterat efterblivenheten i den muslimska världen och blev en, förvisso diktatorisk, reformator av stora mått. Han bestämde sig för att den nya staten skulle bli sekulär där politik och religion skildes åt. Han förbjöd utmärkande klädsel som Fez och snabelskor, införde obligatorisk skolgång, latinska bokstäver mm. Han ingick en pakt med Turkiets militär att de skulle övervaka och garantera den sekulära staten. Under årens lopp har militären ingripit vid flera tillfällen för att uppfylla sitt löfte till nationens fader.
I Ataürks kort låg att närma Turkiet till Väst och landet har onekligen integrerats allt mer i den västliga gemenskapen och är det enda muslimska land som i någon mening kan kallas modernt. Turkiet var en av grundarstaterna till FN 1945 och OECD 1948, blev medlem av Europarådet 1949 och Nato 1952. Landet ingår i den så kallade G 20-gruppen, som samlar världens 20 största ekonomier.
Redan för flera år sedan var det uppenbart för de klarögda att Turkiets nuvarande president, Reccep Tayyip Erdogan, var en ulv i fårakläder med en dold agenda, det vill säga att landet skulle islamiseras och arvet efter Atatürk kastas på sophögen. Erdogan har bland annat uttryckt sig på följande vis;
Moskén är våra kaserner, kupolen våra hjälmar, minareterna våra bajonetter och de troende våra soldater!
Klarare än så kan det knappast uttryckas, att syftet var att skapa en islamistisk stat.
Under Erdogan har regimen blivit allt mer auktoritär, demokratin kuperats, mängder med journalister, domare, åklagare och militärer fängslats. När det gäller press- och yttrandefrihet ligger Turkiet i den absoluta botten bland världens länder.
Genom konstitutionella förändringar avser Erdogan att skapa ett presidentämbete för sig själv med diktatoriska befogenheter. Han har drabbats av hybris och låtit bygga ett presidentpalats som inte står den tidigare rumänske diktatorn och galenpannan Nicolae Ceausescu efter! Erdogan har liknats vid en führer efter yttranden som; ”en nation, en stat, en flagga och en religion”.
När folket demonstrerar skyller Erdogan, liksom alla diktatorer plägar göra, på ”utländska intressen”.
Det finns vissa likheter mellan situationen i Turkiet och den tidigare händelseutvecklingen i Egypten under det som naivt kallades ”Den arabiska våren”. Mohammed Morsi utsågs till ledare i val som kallades ”demokratiska” och etablerade västpolitiker mer eller mindre jublade, inklusive vår dåvarande utrikesminister Carl Bildt, han som av amerikanska diplomater jämförts med ”en liten hund som skäller högt”.
Det tog endast dagar och veckor innan den så kallade demokratin i Egypten var avskaffad. Domstolarna tilläts inte längre ifrågasätta Muhammed Morsis beslut. Hans vänner inom terrororganisationen De Muslimska Brödraskapet besatt snart samtliga centrala poster i staten.
Turkiet kan näppeligen kallas en demokrati då det inte räcker att mer eller mindre fria val hålls med jämna mellanrum. En diktator som kontrollerar hela statsapparaten inklusive rättsapparaten och media tillåter naturligtvis inte folkets val om folkviljan strider mot hans egna intressen. Försöket till militärkupp kommer självklart att öka repressionen i landet och ytterligare fylla fängelserna med politiska motståndare, misstänkta militärer och journalister. Erdogan uttalade efter kuppförsöket att ”upproret är en gåva från Gud eftersom det ger en anledning att rensa upp i vår armé”.
När nu diktatorn Erdogan lyckats komma så långt som han gjort i att undanröja opposition, tysta oberoende media och undanröja yttrandefriheten finns det ingen annan väg tillbaka för Turkiet än att militären kliver in och rensar upp i maktmissbrukets träsk. Hoppet är då att militären inför en modern och demokratisk konstitution och återger folket dess inflytande och mänskliga rättigheter.
Turkiet har Atatürk att tacka för att man fram till nyligen kommit längre än något annat muslimskt land vad gäller modernisering och frihet för sina invånare. Det är därför tragiskt att den misslyckade kuppen inte var tillräckligt väl planerad och kraftfull. Nu får vi fortsätta leva med en ännu mer repressiv, diktatorisk och islamistisk stat som inte längre hör hemma i den moderna värld Atatürk hoppades på och som hans militärer dyrt och heligt lovade att kämpa för och försvara.
Självständigt tänkande turkar är rädda och vågar inte uttala sig enligt västliga journalister på plats. Man undrar också vilka som låg bakom kuppförsöket? Var det möjligtvis Erdogan själv som organiserade det hela för att få eldunderstöd att ytterligare strama åt sin auktoritära regim? Med diktatorers välkända vokabulär talar Erdogan nu olycksbådande om att ”rensa ut” ”virus” och ”metastaser”.
EU-kramarna talar om en organisation som verkar för fred,, demokrati och mänskliga rättigheter. Det nära samröret med Erdogan visar att detta som mycket annat är struntprat. Turkiet har under Erdogan de facto förvandlats till en diktatur med stöd av islamister. Det vore klädsamt om EU kunde tala klartext i frågan och sluta göra affärer med Erdogans regim.
Slutligen kräver Erdogan att USA skall lämna ut den exilerade turkiske sektledaren Muhammed Fethullah Gülen, en tidigare nära allierad till Erdogan. Erdogan hävdar att Gülen haft sitt finger med i kuppförsöket. USA:s utrikesminister John Kerry har meddelat att ett sådant utlämnande endast kan ske om brott från Gülens sida kan styrkas.
Turkiet är ett viktigt Nato-land och världens stormakter är endast principiella om de inte har något att förlora, det må gälla mänskliga rättigheter, demokrati, yttrandefrihet mm. I annat fall är man helt pragmatiska.
Ur ett principiellt och humanistiskt perspektiv var det därför synd att militärkuppen misslyckades.
Olof Hedengren