Under lång tid beskrevs Erdogan och hans parti AKP som pragmatiskt, mjukt, moderat islamistiska, närmast jämförbart med kristdemokratiska partier i Europa. Nu är beskrivningarna annorlunda.
Efter det att AKP intog regeringsmakten 2002 har man skickligt använt EU-förhandlingarna för att pressa tillbaka militärens och juristernas inflytande över landet. De institutioner som utgjorde kärnan i den moderna och sekulära stat som Kemal Atatürk skapade, försvarsmakten och domstolarna, har alltmer kommit att underställas regeringen och AKP.
Turkiets påstådda närmande till Europa och de EU-förhandlingar man deltog i gjorde AKP och Erdogan till populära aktörer i Europa. Det blev ett mantra att beskriva regeringspartiet AKP som moderat och närmast jämförbart med kristdemokratiska partier.
”AKP är inte mer religiösa än kristdemokraterna” löd rubrik i Sydsvenskan 2002. ”Att AKP skulle drömma om att förvandla invånarna i denna jättestad [Istambul] till religiösa asketer känns fullständigt verklighetsfrämmande”, rapporterade SVT-korrespondent 2007. Utrikespolitiska Institutet rapporterade 2012 om ”det mjukislamistiska AKP-regeringen som framgångsrikt styrt Turkiet”. ”AKP vill se sig självt som en muslimsk motsvarighet till europeiska kristdemokrater”, rapporterade Svenska Dagbladet okritiskt.
Nu rapporteras om hur president Erdogan bedriver en hämndlysten jakt på politiska motståndare. Utrensningen har nu lett till över 60.000 arresteringar. AKP-regeringen har utlyst undantagstillstånd i tre månader och tillfälligt frångått Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Sveriges Radio rapporterade i fredags att AKP-sympatisörer i Sverige uppmanar sina vänner att ange misstänkta Gülen-följare direkt till Erdogans presidentkansli. Turkiets ambassadör tycker begäran är ”naturlig”.
Det turkiska agerandet nu är så allvarligt att det gränsar till folkrättsbrott, säger Ove Bring, professor i folkrätt vid Försvarshögskolan till Svenska Dagbladet.
Fallet i popularitet har varit stort för islamistiska AKP och dess partiledare Erdogan. Från gunstling och förebild i svenska medier till anklagelser om förföljelse, folkrättsbrott och diktaturfasoner.