I ljuset av sommarens blodiga attentat hade en viss eftertänksamhet, en viss självkritik vara klädsam. Genom etablissemangens övergrepp mot yttrandefriheten har väljarna aldrig fått ta ställning till den migrationspolitik som lagt grunden till terrorismen i Europa, skriver Uffe Hansen.
Så får västerlandet i mötet med islam åter uppleva en mörk sida av civilisationskonflikter. Visst finns det kulturmarxister som vill reducera terrorismen till en fråga om socialt och ekonomiskt utsatta, till en fråga om strukturellt förtryck, som en rest från europeisk kolonialism och exploatering. Men även de mest ihärdiga anhängarna av detta vanvettiga försök att urskulda terrorism är idag skakade. Mot denna bakgrund kommer vi förhoppningsvis få skåda färre av etablissemanget välregisserade kampanjer mot rasism, mot islamofobi denna gång.
Mina första tankar går till offren och deras anhöriga. Det är sorg som tar ett grepp om mig, men också ilska. Jag vet inte hur debatten om migration varit i Frankrike, men jag känner väl till hur de etablerade politikerna, hur media behandlat den nationella oppositionen i Sverige. Under hela 1980-talet försökte jag och många andra varna för konsekvenserna med den migrationspolitik som i flera decennier dominerat svensk politik. Vi lyfte bl.a. fram risken för terrorism.
Vår opposition fick inte höras, den skulle förtigas. Massmedia valde att tysta och svartmåla de som höjde ett varnande finger. De valde att systematiskt rikta anklagelser om påstådd nazism, folkmord eller rasism. Det är framför allt denna propaganda som massmedia och etablerade politiker idag återanvänder för att tala om Sverigedemokraternas ”bruna” förflutna.
Varför fick vi inte föra en debatt? Varför blev vi, som svenska patrioter, istället anklagade för saker vi kände oss främmande inför? Tänk om debatten om kärnkraften skulle följa samma mönster. Då skulle endast fördelarna lyftas fram i alla mediekanaler, då skulle ingen information nå människor om radioaktivitetens vådor, om risken för radioaktivt nedfall som dödar, om hur lång tid det tar för radioaktivitet att försvinna m.m. Ingen folkomröstning skulle hållas, eftersom en sådan är onödig – massmedia och etablerade politiker vet bäst och behöver inte fråga folket.
För att legitimera sin migrationspolitik har massmedia och etablerade politiker i samverkan valt att glorifiera invandring i allmänhet och antirasism i synnerhet. När Europa under de senaste åren fått erfara migrationens baksida har de svårt att förklara sig, argumenten tryter.
Samtidigt har alternativa medier flyttat fram sina positioner och väljarna har genomskådat de dimridåer som tidigare så framgångsrikt vilseledde så många.
I terrorn spår talas om vikten av att slå vakt om det öppna samhället, som om Sverige inte har varit öppet före massinvandringens tid. Att de själva under lång tid aktivt motarbetat den öppna debatten om migrationspolitiken förtigs. Genom sina övergrepp mot yttrandefriheten har väljarna aldrig fått ta ställning till den migrationspolitik som lagt grunden till terrorismen i Europa.
Sverigedemokraternas relativt sena genombrott i politiken hänger intimt samman med en konformism i debatt och politik som utmärkt Sverige och som seglivat lever kvar, även om en förbättring skett, men för sent och för lite. Isoleringen av Sverigedemokraterna är ett bevis för fortsatt kulturmarxistisk likriktning som ingen kan blunda för.
Det är allvarligt att den kraft i svensk politik som haft rätt från början ska utsättas för utfrysning. I ljuset av terrorn i Nice hade en viss eftertänksamhet, en viss självkritik vara klädsam. Om hänsyn tagits till risken för civilisationskonflikter i den svenska och franska migrationspolitiken hade läget sett annorlunda ut. Hjälp i närområdet och terrorhoten över Frankrike och Sverige hade inte ens varit en hägring.
Våra tidiga varningsord om ökad splittring, om inre oro fick visserligen inget omedelbart genomslag i debatt och politik. Ansvaret för misslyckanden i massinvandringens fotspår kommer emellertid att vila tungt på det officiella Sverige.
Det finns ingen glädje i detta, däremot sorg över ett demokratiskt misslyckande genom övergrepp på det fria ordet och den fara för Sverige som uppstått.
Situationen i Frankrike förebådar på ett olyckligt sätt ett sönderfallande Europa. Det är inte Brexit som försvagar och splittrar, det är att européerna känner sig alltmer främmande på sin egen kontinent. När dessutom tryggheten eroderar kan ingen rädda de etablerade eliternas maktmonopol. Det som är kvar av EU ses av alltfler som ett eliternas desperata försök att hålla fast vid en världsordning som är dömd att gå under. Frågan är inte om, utan hur.
Uffe Hansen