Medan socialdemokratin jagar nya väljare bland nyanlända migranter och människor som inte vill uppge något kön (och lovar dem könsneutrala toaletter) har vanliga, hyggliga jobbare som oroar sig över välfärdssamhället börjat vända dem ryggen, skriver Tomas Brandberg.
Socialdemokraternas dominans i svensk politik är en ganska udda företeelse i ett västerländskt perspektiv. I välfungerande demokratier med proportionellt valsystem är det inte vanligt att ett parti når över 30 procent, ännu mindre stannar kvar där under lång tid.
Det socialdemokratiska fenomenet kan analyseras ur flera perspektiv. Man har framgångsrikt institutionaliserat sin egen samhällsanalys och drar förstås också nytta av alliansen med fackföreningsrörelsen. Ändå är det onekligen speciellt att minst tre av tio väljare i val efter val har föredragit just Socialdemokraterna framför en flora av andra partier.
Jag vill förklara detta genom ett sorts kontrakt mellan Socialdemokratin och vissa väljargrupper. Vanliga arbetare och många som på olika sätt är beroende av samhällets stöd har i detta parti sett en garant för att samhället ska hålla ihop och att deras intressen ska tillvaratas. Man inkasserar bidrag och skattefinansierad välfärd och betalar tillbaka med sina röster.
Jag har under hela mitt vuxna betraktat socialdemokratin som andefattig, vänstervriden och tyngd av alldeles för många olämpliga företrädare, men ur ett strikt statsvetenskapligt perspektiv ser jag både logiken och legitimiteten i det ovan beskrivna ”kontraktet”. Båda parter upplever sig vinna på överenskommelsen och att den som är beroende av samhällets stöd röstar för trygga bidragssystem är inte konstigare än att den som har hög lön röstar för lägre skatt.
Problemet är att socialdemokratin nu diskret backar undan från sin del av överenskommelsen. Den långsiktiga trenden är att välfärden urholkas och den socialdemokratiska regeringen har trots högkonjunktur inte råd att vända trenden. Pengarna går till att hantera de akuta följderna av en havererad migrationspolitik medan permanenta kostnader för just migrationen har byggts upp under lång tid. Nu är det ingen hemlighet att socialdemokratin står för det man kallar ”internationell solidaritet”, men löftet till väljarna har hela tiden varit att de inte ska drabbas, att grupper inte ska ställas emot varandra.
Det var ett löfte som inte gick att hålla. Bara i statsbudgeten ser vi nu kostnader för migrationen på minst hundra miljarder, vilket inte kommer i närheten av de totala kostnaderna. Samtidigt rusar antalet fattigpensionärer i höjden. Enligt pensionsmyndigheten lever nästan en kvarts miljon svenska pensionärer under EU:s fattigdomsgräns och siffran förväntas stiga. Vi skulle just nu också behöva breda satsningar på till exempel socialtjänst och sjukvård, men medel saknas och folk förstår nog vart pengarna tar vägen.
På 80-talet varnade företrädare för just socialdemokratin för ”tvåtredjedelssamhället”, ett samhälle där en tredjedel av samhället drabbas av arbetslöshet eller usla arbetsvillkor. Nu är vi i princip där och det är intressant nog socialdemokratin som stakat ut vägen dit. Detta är alltså ingen dystopi för de återstående två tredjedelarna, som ibland får svara på frågan om de har fått det sämre på grund av migrationen, men många av socialdemokratins före detta kärnväljare tillhör den missgynnade tredjedelen. De har all anledning att känna sig lurade och saknar ofta en röst i det offentliga samtalet. Utöver den tilltagande ekonomiska osäkerheten tillkommer en direkt fysisk otrygghet för den som inte kan flytta bort från segregerade områden.
Det som är upprörande är att den här gruppen osynliggörs. Intresset för deras berättelser är svalt och ingen törs ställa frågan – tycker du att det är OK att samhället lägger ned nästan obegränsade resurser för att ta hand om nyanlända från andra kontinenter medan du lämnas i sticket? Många skulle ödmjukt avsäga sig alla anspråk på samhällets uppmärksamhet, på andra håll är vreden desto större. Och helt befogad.
Medan socialdemokratin jagar nya väljare bland nyanlända migranter och människor som inte vill uppge något kön (och lovar dem könsneutrala toaletter) har vanliga, hyggliga arbetare och människor, som för sin egen personliga del oroas över vad som ska hända när välfärdssamhället vittrar sönder, istället börjat att vända sig till Sverigedemokraterna. Dessutom är de inte alls lika ängsliga över sitt nya ställningstagande som motsvarande SD-sympatisörer i medelklassen.
Då, plötsligt, ifrågasätts de här väljarnas bevekelsegrunder och formella utbildningsnivå, vilket var mindre intressant på den tiden de var S-väljare. Vilken statsvetare som helst kan emellertid förklara att de här människornas beteende är helt adekvat. För allvarligt talat finns ingen anledning att bry sig om ett kontrakt där motparten sviker sin del av överenskommelsen.
Och jag slår vad om att Socialdemokraterna faller under 30 procent nästa riksdagsval. Hand upp den som vill sätta emot.
Tomas Brandberg