Politik handlar inte bara om konkreta förslag till lagändringar och ekonomiska anslag, även om det är så partierna gärna tolkar det. Politik handlar också om hur väl partier och deras företrädare är förankrade i verkligheten. Den verklighet som människor lever i. Den verklighet som styr utvecklingen i långt högre grad än politiskt snack.
I höstas tävlade de gamla partierna om att öppna gränserna och välkomna så många som möjligt från övriga delar av världen. Statsminister Löfven framträdde i september framför banderollen ”Välkomna!” och lovade att inte bygga några murar.
De gamla partierna och massmedierna vägrade tala om ”volymer”, eftersom det enligt dem var rasistiskt och främlingsfientligt.
Några veckor senare slog man snabbt om och började tala om att volymerna av nyanlända var för stora och att Sverige riskerade systemkollaps. Det som tidigare varit vidrig rasism och inskränkthet blev nu regeringspolitik med bred uppslutning från borgerliga partier.
Det var historiens största, snabbaste och mest ideologiskt dramatiska omsvängning. Dessutom genomförd under största möjliga tystnad. Varken partier eller medier har tagit avstånd från den tidigare förda politiken. Det var ”nödvändigt”. Vi stod inför en kris, sa statsministern.
Den där förbaskade verkligheten har kört över oss, tycks de vilja säga.
Men har denna dramatiska kursändring fått partierna att ändra ståndpunkt?
Svaret är, vad jag kan höra, nej. Man vill återgå till den politik som resulterade i den akuta krisen, så snart den akuta krisen är över.
För regeringen och de borgerliga finns den ideologiskt ambitionen om extrem öppenhet kvar. De utopiska idéerna lever och frodas i tankar och vilja. Detta är vad man egentligen vill – öppna gränserna och ta emot alla i världen som vill komma.
Bara den elaka, onda, brutala verkligheten sätter stopp, för tillfället.
De senaste året är det bara ett parti som har samma ståndpunkter före och efter vinterns migrationskris. I en artikelserie om Sverigedemokraterna i Svenska Dagbladet säger gruppledaren i riksdagen Mattias Karlsson att partiet är starkare efter migrationskrisen och att partiets kamp för legitimitet och normalisering har fått en skjuts uppåt.
– [Vinterns händelser] bevisade att de övriga partiernas väldigt idealistiska linje inte fungerar i verkligheten. Det är en ny insikt hos stora delar av väljarkåren vilket har legitimerat oss, säger Karlsson.
Möjligheterna är goda för att nästa val kommer att handla om just detta. Ska Sverige styras av politiker som håller sig till verkligheten eller de som drömmer om utopiska idéer?
Hittills har de styrande kommit undan kritiska frågor om sin uppenbara omsvängning i migrationspolitiken. Inför nästa val måste de ställas till ansvar för sitt agerande. Och än viktigare, tvingas tala om vilka värderingar de har just nu. Är ambitionen att öppna gränserna igen?
Deras svar på den frågan kommer att avslöja deras dubbelhet. De har en ideologisk övertygelse om det riktiga i att öppna gränserna och svenska välfärden för omvärlden, men vet samtidigt att genomförande av sådana extrema idéer innebär kollaps för den svenska modellen.
Resultatet blir fortsatt velighet, fortsatta snabba omvändningar under galgen när verkligheten så kräver, fortsatt ambivalens i ledningen för landet.
Mot detta står ett parti som är fast förankrat i den svenska myllan. Ett parti som konsekvent haft rätt under senare år om vad samtiden kräver av politiken.
Det kan låta trist med en valkamp där verkligheten är den egentliga stridsfrågan. Men ingenting kan vara viktigare för ett samhälle än att avgöra om galna utopister ska styra landet eller inte.
Dick Erixon
2016-07-20