Förre S-ledaren Håkan Juholts hemlige talskrivare, Daniel Suhonen, menar att socialdemokratins kris beror på att partiet smält samman med kapitalet och övergivit klasskampen.

Denna dag är Socialdemokratins i Almedalen. Då passar idédebattören Daniel Suhonen på att i Expressen kultur ge en rejäl känga till sitt parti. Han jämför den pågående kuppen mot brittiske Labourledaren Jeremy Corbyn med det Juholt utsattes för – partietablissemangen vill bli av med folkliga partiledare som står till vänster:

Men kupperna inom svensk och brittisk socialdemokrati lyfter egentligen bara på förlåten för en djup och kanske alltmer otätbar spricka inom de traditionella S-partierna. Den mellan den traditionella väljarbasen i breda arbetar- och löntagargrupper och en politisk nomenklatura, inte sällan i konstant fri vandring mellan lobbyism, PR-jobb och näringsliv och däremellan uppdrag för ”parti” och stat.

Suhonen skriver att motsättningarna mellan uppe och nere alltid har funnits men att Socialdemokratin förr klarade av balansera dessa bägge temperament. En förmåga som klingat av på senare årtionden. Partiet har också förlorat sin ledande ställning och väljarstödet rör sig ner mot 20-25 procent av väljarkåren.

Orsaken är banalt politisk. Faktum är att vare sig den europiska eller svenska socialdemokratin har lyckats formulera en enda spännande eller systemkritisk tanke under de snart åtta år som passerat sedan finanskrisen inleddes 2008.

Han menar att oförmågan beror på att socialdemokratins ledarskikt ”sugits upp” av kapitalet och näringslivet. Och att frånvaron av en vital reformistisk vänster skapar ett tomrum som försvagar livskraften i demokratin.

Suhonen efterlyser en ny ”reformistisk vänster”. Frågan är dock om inte den är historiskt passé och att utmaningen mot etablissemangen istället redan formas utifrån andra perspektiv än klasskamp, så som en folklig och socialkonservativ reaktion på att globaliseringen inte hanteras på ett sätt som gynnar hela landet.

Suhonen varnar för att klasskamp kan ersättas av en kulturkamp. Men den ”vital kraft för de breda folklagren, de som bar fram socialdemokratin under 130 år” har av allt att döma börjat byta parti. Något tomrum tycks inte ha uppstått. Det finns nya vitala rörelser som fångar de breda folklagrens oro och krav på en annan linje än den okritiskt globalistiska, fast istället för en socialistisk klasskamp behandlas frågor om nationell samhörighet och solidaritet.

Dick Erixon