Brexit kanske bara är början på en ny utveckling i Europa och västvärlden. Vi bör bejaka denna förändring, skriver Olof Hedengren.

1957 utkom ”Och världen skälvde” av författarinnan Ayn Rand. Romanen – såväl älskad som hatad – är en negativ samhällsvision eller dystopi som fått kultstatus.

Handlingen är förlagd till ett fiktivt USA där politikerna propagerar för ”altruism” och ”rättvisa”. Resultatet blir ett samhälle med rädda och handlingsförlamade individer som skyr det personliga ansvaret. Individen får stå tillbaka för kollektivet. Statens regleringar urholkar företagsamheten. Byråkratin växer och blir allt mer korrupt. Begåvade vetenskapsmän och företagsledare flyr medan bolag efter bolag går i konkurs och snart står svälten för dörren. Det är som om någon slagit av världens motor.

Rand skrev att hennes filosofi innebär att människan är en heroisk varelse med sin egen lycka som livets moraliska mening, där hög produktivitet är den ädlaste av verksamheter och där förnuftet är det enda absoluta.

Beroende på vad som sker det närmaste året, och hur politiker kommer att hantera uppkommande situationer, kan vi inte utesluta en händelseutveckling där Europa och den anglosaxiska världen kan komma att skälva.

Först har vi Brexit, det vill säga britternas önskan att lämna EU. Folkets dom i den just genomförda omröstningen har redan fått stora inrikespolitiska följder i Storbritannien. Premiärministern och Toryledaren David Cameron har avgått. Den ”givne” efterträdaren, Boris Johnson, har varit populär i breda kretsar samt pläderat för att Storbritannien skall lämna EU och sågs därför som den naturlige efterträdaren till Cameron.

Plötsligt, sedan resultatet av folkomröstningen stod klart, började Johnson darra på manschetten. Ett antal gynnare vände Johnson ryggen varvid han blev utspelad på nolltid och det är uppenbart att det i det fördolda pågår en maktkamp av shakespeareska dimensioner, inom Tory. Plötsligt framträder justitieministern Michael Gove, tidigare en av Johnsons mer profilerade uppbackare, och förklarar sig vara en kandidat till partiledar- och därmed premiärministerposten. När hans dubbelspel sjunkit in framstår han inte längre som en värdig vinnare.

Spelplanen ändrades igen och ytterligare kandidater har trätt fram och då inte minst den nuvarande inrikesministern Theresa May. Hon var för att britterna skulle stanna kvar i EU men tog aldrig del i några hetskampanjer eller dylikt och anses därför ha kvar sin ”värdighet”. Hon representerar dessutom ordning och reda till skillnad från Johnsons mer slarviga och anarkistiska stil. En annan möjlig kandidat är Andrea Leadsom.

Den avgående Cameron har sagt att hans efterträdare får starta skilsmässoprocessen genom att anmäla Storbritanniens utträde ur EU i enlighet med det s.k. Lissabonfördraget, avdelning VI, artikel 50.

Det finns framstående bedömare, bland andra förre Labourledaren och premiärministern Tony Blair, som inte är övertygade om att Brexit blir av oaktat resultatet av folkomröstningen. Det förefaller osannolikt men samtidigt vet vi att politik är det möjligas konst och att principfasthet inte är en nödvändig dygd i politiken. Som Blair uttryckte saken; ”Inget kan uteslutas”!

Många icke-socialister ser EU som ett ”vänsterprojekt” och inte minst i Tyskland finns starka reaktioner på vad man betraktar som Angela Merkels slapphänthet vad gäller EU. Det relativt nybildade euroskeptiska partiet ”Alternativ för Tyskland” har attraherat framstående ekonomer, journalister och företagsledare.

Ledaren för partiet, Frauke Petry har uttalat sig enligt följande; ”Om EU inte lämnar sin felaktiga väg och det quasi-socialistiska experimentet med en djupare politisk integration kommer fler europeiska nationer att återta sin suveränitet precis som britterna gör”. Tilltagande strömningar av det här slaget i Tyskland är ett reellt hot mot Angela Merkel inför det kommande valet i landet.

Motståndarna till EU har inte minst pekat på migrationen, den fria rörligheten inom EU. Även Cameron har sagt att den fria rörligheten inte är acceptabel för Storbritannien även om man skulle förlora fri access till EU:s inre marknad.

Ledaren för UKIP, United Kingdom Independence Party, Nigel Farage, är den brittiske politiker som mest uthålligt och artikulerat kämpat för ett Storbritannien utanför EU. Detta har han främst gjort utifrån sin plats i Europaparlamentet.

Farage är en lysande och väl påläst orator som outtröttligt predikat att Storbritannien vill kunna kontrollera sina gränser, stifta sina egna lagar, ha sin egen valuta, nationella flagga och nationalsång. Ingen kunde tro att Farage skulle lyckas i sitt uppsåt när han för 17 år sedan tog plats i Europaparlamentet.

Att sakta men säkert nästlas in i en totalt integrerad politisk union med gemensamt försvar och finanspolitik var för Farage en styggelse och säkert så för en majoritet av Europas folk. När utslaget i folkomröstningen stod klart överöstes Farage av burop och skändningar från ledamöter i Europaparlamentet. Han tog som vanligt detta med stoiskt lugn och erinrade parlamentets ledamöter om att de skrattat åt honom när han 17 år tidigare började driva sin linje men att de nu såvitt han kunde se höll sig för skratt.

Så snart slaget var vunnit avgick Farage då han ansåg sig att fullgjort sin uppgift att ta Storbritannien ut ur EU. Hur UKIP skall klara sig utan denne genialiske Farage står skrivet i stjärnorna.

Ledarskapsbytet i Storbritannien är egentligen ingen stor sak för omvärlden att bekymra sig över. Ett eventuellt fritt Skottland är inte heller något som borde skaka världen.

Däremot har Brexit visat att det går att kliva av EU även om det leder till tumult, hugg och slag. Kritiken mot EU:s tjänstemannastyrda ambitioner att skapa en federal stat av Europa kommer nu att framträda allt tydligare.

I bland andra länder som Slovenien, Österrike, Nederländerna, Polen, Danmark och Ungern finns starka krafter för att minska EU:s ambitioner. Det kan inte uteslutas att Marine Le Pen blir Frankrikes nästa president och då kommer den nationalistiska lågan att syresättas ytterligare. Ett brittiskt och ett franskt utträde ur EU vore naturligtvis spiken i kistan för organisationen i sin nuvarande form. Det kan inte uteslutas att det hela slutar med en genomgripande rekonstruktion av EU men vägen dit är lång och knagglig.

Om Donald Trump vinner det amerikanska presidentvalet i höst, om Storbritannien verkligen trycker på ”out-knappen”, om ytterligare ett antal EU-länder börjar röra sig mot utgången och hela EU-projektet på allvar börja ifrågasättas. Ja, då kan vi få känna på skälvningar i hela Västvärlden.

Vad som kommer ut av en sådan utveckling är svårt att säga. Som samhällsbetraktare blir det onekligen intressant att följa utvecklingen och jag tror inte med nödvändighet att slutresultatet behöver bli så illa för människan utan snarare en väckarklocka. En påminnelse om att all sund politik till syvende och sist måste vara förankrad hos majoriteten av de enskilda medborgarna och inte som skett i EU skötas långt över huvudet på människorna via själlösa, ständigt växande, institutioner styrda av en liten överklass av byråkrater och överbetalda tjänstemän. All byråkrati utan tillräckliga ”checks & balances” börjar leva sitt helt egna liv och växa till dess den förvandlats till en omnipotent hydra.

Människan är rädd för förändringar och stora förändringar förknippas alltid med katastrof och undergång. Det har dock visat sig att världen går vidare utan stora skador och många gånger kommer ut ur kriser i ett bättre skick än innan förändringen. Vi skall därför inte misströsta utan bejaka det som nu ser ut att ske, EU:s reformering eller undergång.

Olof Hedengren