Mötet med verkligheten har blivit hårt för Miljöpartiet när man hamnat i regeringen där man får ta ansvar. Då duger inte barrikadpopulism, skriver Tomas Brandberg.
För några dagar sedan meddelades det som de allra flesta redan hade räknat ut. Regeringen, där Miljöpartiet ingår, stoppar inte Vattenfalls försäljning av brunkolsbrytning i Tyskland. Två omständigheter är i iögonenfallande. Den ena är att Miljöpartiet med mycket hög profil gick till val just på att stoppa kolbrytningen. Den andra är att det skulle ha varit sanslöst oansvarigt. Den helt oundvikliga slutsatsen är att Miljöpartiet utfärdade ett icke genomtänkt vallöfte.
Samtidens läsare har redan förstått att vi inte kan lägga mångmiljardbelopp på att köpa upp andra länders energiproduktion för att sedan stänga verksamheten. Många ser också den pedagogiska poängen – om man panikavvecklar kärnkraften så ökar i realiteten beroendet av andra energislag, i Tysklands fall kol och gas. Satsningarna på vind- och solkraft utgör i sammanhanget bara kosmetika.
Den intressanta frågan är varför Miljöpartiets partiledning gick till val på något så dumt. Den enklaste förklaringen är att de helt enkelt inte förstod bättre. Till synes oförstående inför det faktum att man skulle tvingas ta ansvar för sina drömmerier i regeringsställning antog man att man precis som vanligt skulle kunna stå bredvid och kritisera resultatet. Förvisso har Gustav Fridolin tidigare testat att kalla sin egen regerings beslut för ”skit”, men insåg nog att det var olämpligt.
Eller förstod man egentligen dilemmat redan i valrörelsen, men var fångade av de egna slagorden och gräsrötternas förväntningar? Det vore i princip inte unikt, men frågan är om inte just Miljöpartiet intar en särställning beträffande idéer som helt enkelt inte överlever kontakt med ett reellt maktinnehav.
Något liknande inträffade nämligen med migrationspolitiken. Miljöpartiet gick till val på att man aldrig skulle ”göra det svårare för människor att komma till Sverige”, nu tvingas man stå upp för en oundviklig åtstramning. Detta är förstås inte så välgörande för väljarstödet, men avhoppen verkar i första hand gå till Vänsterpartiet, vars politik och retorik inte så lite påminner om det Miljöpartiet stod för före sitt regeringsinnehav.
Sålunda har vi en grupp väljare som helt enkelt inte förstår och inte vill förstå. Det är helt i sin ordning i ett demokratiskt samhälle, misslyckandet för Sveriges del är att man låtit denna omogna opinion diktera politikens villkor i alltför hög utsträckning. Nu har socialdemokratin visserligen kört över Miljöpartiet i ett par frågor, ungefär som en förälder som utövar förmyndarskap över en tonåring, men eftergifterna till rödgröna radikaler har under det senaste decenniet varit häpnadsväckande.
Och det är långtifrån över, det rödgrönradikala inflytandet över svensk politik och samhällsdebatt är fortfarande betydande. Ett intressant faktum är att deras företrädare ser sig som rebeller, trots att de i allra högsta grad är makthavare. De är gärna med och stakar ut den politiska kursen, men beter sig som oppositionella när resultatet utvärderas.
Kanske har en viss tillnyktring ändå ägt rum. I en intervju i Agenda den 16 maj säger Gustav Fridolin ”vi är i en värld där vi … som vi … måste agera utifrån hur den ser ut, speciellt när man sitter i regeringen…” [min kursivering]. Det må vara en subtil ”slip of the tongue”, men sannolikt var det ändå avslöjande för barrikadpopulisten Gustav Fridolin. Hans ord i opposition skulle man tydligen inte tolka så bokstavligt.
Detta är lackmustestet för alla politiska partier. Politiken måste hänga ihop den dagen man står inför ett helhetsansvar, så att man slipper pinsamma helomvändningar. Klarar man inte det testet är man inte värd väljarnas förtroende.
Tomas Brandberg