Få talar om det Sverige som radikalt förändras och där det gamla Sverige raseras, om den mångfald av nationella kulturer som går förlorad i globaliseringens likriktning. Uffe Hansen gör upp med eliterna i Almedalen.
Den kända Almedalsveckan har tagit slut för i år och vi har facit. Till synes yrvaket börjar delar av sjuklövern och socialdemokratin tala om Sverige, om invandring som problem. Varför detta senkomna uppvaknande? Fler och fler väljare ser att den borgerliga alliansen och den röd-gröna regeringen saknar en hållbar politik och därför drabbas de av panik.
Det håller inte att prata om att det ska löna sig att arbeta och samtidigt godtyckligt släppa in bidragsnarkomaner, som är beroende frivilligt eller ofrivilligt, i hundratusental. Det är inte trovärdigt att under lång tid tala om de senaste decenniernas migration som lönsam och berikande och att därefter under Almedalsveckan plötsligt uppmärksamma utanförskap och bidragsberoende, betona risker och den oroande våldsutvecklingen. Det går inte, som liberalerna, tala om skärpta regler för medborgarskap med språktest som ett instrument men aldrig driva frågan efter en valrörelse.
Det är ohållbart att år efter år skylla sviktande skolresultat på lärarna, på för stora klasser, på ökad administration och aldrig tala om elefanten i rummet (de hundratusentals utländska ungdomar som fått plats i den svenska skolan p.g.a. världens mest liberala migrationspolitik). Tror de att det finns någon som har sina förståndsgåvor i behåll som inte förstår att skolan bestod av stora klasser eller administration även när Sverige befanns sig på topp i resultat i jämförelse med övriga världen? Det väcker löjets skimmer när politiker talar om den akuta bostadskrisen som om den endast beror på dålig planering eller regelkrångel – en realistisk migrationspolitik och simsalabim så hade denna kris aldrig uppstått.
Vänstern valde i Almedalen att i sedvanlig ordning ducka för allt som borde vara av centralt intresse för deras väljare. När välfärdsföretagens banerförare, Almega, arrangerar ett seminarium med rubriken ”Jobb redan i flyktingförläggningen” slår det direkt mot vänstern. Skattepengar ska användas för att öka takten i lönedumpningen och snabba upp övergången till ett alltmer villkorslöst deltagande i arbetslivet. Detta hyckleri, där kritik mot höga skatter oemotsagt får löpa parallellt med krav på skattefinansierade låglönejobb, slår mot en vänster som tror att retorik om ojämlikhet går hem samtidigt som detta slöseri med våra offentliga finanser får fortsätta utan aktivt och allvarligt menat motstånd.
I Almedalen fick vi höra om krav och regeländringar i massinvandringens spår som ska leda Sverige rätt. I färskt minne har jag alla svek genom åren, alla löften som klingat av efter valsegrar. Jag hoppas att väljarna förstår att en förnyelse av svensk politik kräver en oförtrutet aktiv opposition som aldrig låter löften från Almedalen glömmas bort efter politikerveckan. Jag tror inte väljarna köper lite tal om Sverige som ett sätt att kyla över sjuklöverns grova missbedömningar eller deras brist på relevant slutledningsförmåga.
Även om delar av alliansens visar prov på ett senkommet uppvaknade så är det välkommet. När Sara Skyttedal skriver att det är ”dags för ett slut på godhetshyckleriet” är det en vattendelare inom partiet. Jag noterar emellertid att alla utspel i Almedalen saknar en central ingrediens – att det svenska folkets intressen måste vara i fokus om allt tal om Sverige ska ha något substantiellt innehåll.
I Skyttendals artikel löper som en röd tråd hur en annan flyktingpolitik med kvoter ska bli mer rättvis mot världens flyktingar. Ingen talar om det Sverige som radikalt förändras och där det gamla Sverige raseras, där en fortsatt folkomflyttning från söder till norr ska fortsätta. Ingen pratar om den mångfald som går förlorad, den mosaik av olikheter som utgjort en omistlig del av den värld vi kallar jorden.
Det är för mig ohållbart att tala om verklig kärlek till Sverige utan att eftersträva att Sverige ska bära svenskhetens prägel. En migrationspolitik som inte tar hänsyn till detta är inte vitten värd. När ska alla som liksom jag själv faktiskt anser att det finns ett värde i att bevara den mångfald som finns på jorden vinna inflytande över alla som tävlar om att saluföra Sverige som allemans land? Jag har inte engagerat mig i polititiken för att verka för ett oigenkännligt Sverige och jag kommer aldrig låta Sveriges fortsatta bestånd bli en fråga om tid, om vårt land ska omvandlas på tio eller trettio års sikt. Jag ser ett sådant förhållningssätt som ett svek mot Sverige.
Uffe Hansen