6   +   8   =  

Klyftan mellan väljarna och förstå-sig-påare ökar. Sedan millennieskiftet har en odiskutabel förskjutning ägt rum i folkliga opinionen vilket givit de intellektuella och mediala ”eliten” ett allt mer problematiskt förhållande till väljarna, skriver Tomas Brandberg.

I kölvattnet av Brexit-omröstningen följde en förunderlig debatt. Plötsligt skulle valresultatet recenseras i termer av Brexit-anhängarnas utbildningsnivå och om själva frågan inte var alldeles för svår och komplicerad för vanliga människor att ta ställning till. Underförstått anar vi att politiska så kallade experter har utnämnt sig själva till rättrådiga domare och att vanliga britter inte hade kompetensen att ta ställning i en så viktig fråga, i synnerhet inte om de röstade fel.

Den här debatten är oerhört malplacerad i Sverige, vars politik i modern tid har dominerats av socialdemokratin, som i sin tur baserar sin makt på ett sorts kontrakt med hederliga knegare samt människor som är beroende av bidragssystemen. Jag tycker nu att vem som helst kan rösta på Socialdemokraterna helt oavsett anledning, men formellt sett är dessa gräsrötter sällan högutbildade.

Det Brexit-kritikerna inte tycks förstå är att väljare ständigt röstar ”fel”. Det är ju demokratins essens att människor av olika skäl föredrar olika politiska alternativ. Majoriteten bestämmer, det är så det går till.

Demokrati handlar just precis inte om att självutnämnda experter levererar ett facit, även om det givetvis står var och en fritt att försöka påverka opinionen. Självklart kan demokratiskt fattade beslut sedan leda till konsekvenser som är långtifrån optimala för samhället, det ser vi ju precis hela tiden. Poängen är att demokratiska val ger besluten legitimitet.

I Riksdagsvalet i Sverige 2014 röstade 87 procent av väljarna för en migrationspolitik som inom ett år med all önskvärd tydlighet visade sig vara katastrofal.

Det var för mig ett besynnerligt valresultat, som delvis kan förklaras med att väljarna överskattade de gamla partiernas förmåga att hantera migrationspolitikens dynamik. Jag har också synpunkter på hur media och intellektuella, apropå utbildning, agerade i valrörelsen. Med detta sagt ser jag inte annat än att öppna-hjärtan-politiken, som blev resultatet av det senaste valet, hade stark demokratisk förankring.

Nu hör till saken att det migrationskritiska partiet fick en välförtjänt skjuts i opinionen av den utveckling som följde och de andra partierna tvingades lägga om politiken och betala ett pris i form av förlorad trovärdighet, också helt enligt demokratins spelregler.

Vilka frågor som ska avgöras direkt i folkomröstningar är en intressant fråga, men det är också en process som hanteras av valda politiker inom konstitutionella ramar. Schweiz är ett mycket väl fungerande land och där är folkomröstningar frekventa. Så vitt jag kan se klarar sig Schweiz dessutom bra utanför EU, vilket britterna också kommer att göra.

Men i grunden handlar det inte specifikt om folkomröstningar, utan om förhållandet mellan väljarna och förstå-sig-påare som får medialt utrymme. Svensk politik dominerades länge av vänster-mitten, avspeglat i vänsterblockets och socialliberala partiers dominans i Riksdagen. Detta har gett vänsterliberala intellektuella ett visst mandat att uttrycka sig å ”folkets” vägnar.

Sedan millennieskiftet har emellertid en odiskutabel förskjutning ägt rum i opinionen och därmed har också den intellektuella och mediala ”eliten” fått ett allt mer problematiskt förhållande till väljarna. Många vanliga löntagare och mindre lyckligt lottade tycker att socialdemokratin inte lever upp till sin del av kontraktet och har redan vänt sig till SD istället. Jag garanterar att detta renderar dem icke godkänt efter nästa val och dessa väljare kommer att få se sin utbildningsnivå och sina bevekelsegrunder satta under lupp. Kalla det gärna väljarförakt.

Man kan då ställa den fullt legitima frågan hur mycket experter alla dessa experter egentligen är. I många fall – inte alls. Ledarskribenter på DN och Aftonbladet var med och stakade ut vägen till migrationsinfarkten hösten 2015, andra så kallade experter lider av diverse vanföreställningar. Så vitt jag kan se är deras politiska agenda och karriärambitioner påfallande mer framträdande är deras analytiska förmåga.

Då litar jag mer på vanligt folk.

Tomas Brandberg