I samband med att Vänsterpartiets tidigare partiledare C-H Hermansson gått bort, 98 år gammal, har många diskuterat partiets ideologi och samröre med kommunistdiktaturer.
Vänsterpartiet kommunisterna hade täta band till Sovjetunionen och Östtyska DDR ända fram till murens fall. Det var först därefter man strök k-et i vpk.
Partiledningen hävdar nu att C-H Hermansson påbörjade en förnyelse och frigörelse från sovjetdiktaturen efter inmarschen i Tjeckoslovakien 1968. Men som Göteborgs-Posten konstaterar i ledaren Det är lögnerna som är den röda tråden, var det en engångsföreteelse av taktiska skäl detta valår i Sverige: ”Utspelet mot Sovjet var nödvändigt för att överhuvudtaget hålla kvar kommunisternas representation i riksdagen”. När valet väl var över slutade man kritisera Sovjet och fortsatte att åka på bjudresor till östblocket.
”Hermansson kritiserade bristen på demokrati i Sovjet”, hävdar nuvarande partiledaren Jonas Sjöstedt, vilket får Sydsvenskan att i ledarartikel lägg till: ”Som om en diktatur kan vara mer eller mindre demokratisk”.
Denna diskrepans mellan verklighet och ideologisk dogmatism känns på något sätt bekant också idag, och dessutom i många fler partier än V. Förra året välkomnade alla partier, utom Sverigedemokraterna, alla som ville komma till vårt land under parollen ”Refugees Welcome” (för säkerhets skull på engelska, så att budskapet skulle nå fram). Hade partierna någon plan för att ta emot hundratusentals människor som sökte sig ett nytt och bättre liv utanför den muslimska världen? Bostäder? Jobb? Skola? Normkrockar? Våldsbenägenhet? Terrorrisk?
Tänkte inte på det.
På samma sätt som vänsterpartister försöker lägga kommunismens historia tillrätta i ett rosaskimrande ljus, vill alla riksdagspartier, utom ett, inte se det dogmatiska i sitt tänkande om öppna gränser. Detta även om verkligheten med all önskvärd tydlighet visar att gränslös öppenhet leder till institutionernas sammanbrott, ökad kriminalitet och terrorrisk samt ökade motsättningar, polarisering och en katastrofalt minskad tillit i samhället.
Egentligen är det inte kommunismens önskan om det klasslösa samhälle som är problemet, utan att man dogmatiskt ville tvinga på samhället snabba och dramatiska förändringar, vad befolkningarna än tyckte. Och här finns paralleller mellan dåtidens kommunister och nuvarande sju riksdagspartier som med öppna gränser vill erbjuda hela världen att ta del av den svenska välfärden. De nu införda begränsningarna med ID-kontroll är tillfälliga. De dogmatiska partierna vill återgå till gränslös öppenhet så fort de kan. Detta trots att mätningar i årtionden visat att bara 20-30 procent av svenska folket vill ha ökad invandring. De styrande partierna har år efter år gått emot den stora folkmajoritet som inte vill se en sådan utveckling.
Även om man inte följer Karl Marx idéer har man varit fångade av ett revolutionärt och utopiskt tänkande där man ställt sig över folkviljan. Man tror sig som politiker från skrivbordet kunna diktera hur samhället ska omformas i grunden, utan att behöva lyssna på väljarna.
Varje gång politiker i mänsklighetens historia fått makt att försöka göra revolution, har det resulterat i miljontals människors nöd, död och samhälleligt sammanbrott.
Vaccinet mot ideologisk dogmatism och revolutionärt tänkande är den konservativa hållning som respekterar tidigare generationers erfarenheter, sociala normer och traditioner. För den som vill värna grundtankarna i folkhemmet och den svenska modellen som fungerat så väl i vårt land att stora delar av världen vill söka sig hit, måste välja bort inte bara det tidigare kommunistpartiet utan också de andra partier som vill skapa ett nytt samhälle i enlighet med utopiska idéer om mångkultur vars långsiktiga mål innebär att radera ut allt svenskt.
Dick Erixon
2016-07-30