Britterna har nu sagt sitt i en folkomröstning, att man önskar lämna EU. De flesta av oss förtjusas av att en ”underdog” vinner, det finns en episk skönhet i det.

Den helt övervägande majoriteten av det vi kallar; ”etablissemang”, ”elit” eller ”makthavare” ondgör sig över brittiska folkets oförskämdhet att vilja befria sig från den groteska och korrupta byråkrati som EU utgör. Detta förhållande gäller inom politik och media och omfattar en stor del av den politiska färgskalan. I Sverige är det väl endast kommunisterna och Sverigedemokraterna som är för en kraftig nedskärning eller skrotning av EU.

EU-vurmarna har använt de allra fulaste formerna av skrämseltaktik. Folket har kört över sin regering och runt hörnet väntar nu apokalypsen. Redan slickar skärseldens lågor de ”otrogna”, de som vågar sticka upp mot de som besitter makten. USA:s president gör sig omaket att komma till Storbritannien för att varna de olydiga för konsekvenserna deras demokratiska rättigheter. Den uppblåste före detta utrikesministern Henry Kissinger ställde en gång den cyniska och retoriska frågan; ”Om jag vill tala med Europa, vem ringer jag då?” Enklast om all makt finns samlad under en hatt!

Vår förre utrikesminister Carl Bildt anser att folkomröstningens resultat är en ”mardröm”. Bildt har vid många olika tillfällen visat sig ha gravt fel i sina geopolitiska analyser. Han trodde som ett exempel att demokratin kom till Egypten med Muhammad Mursi. I stället fick Egypten det Muslimska Brödraskapet på halsen med sharialagar och folkligt förtryck.

DN:s Peter Wolodarski som i allmänhet slingrar sig som en orm kring den politiskt korrekta totempålen blir nu direkt patetisk i sina besvärjelser;

”Detta är ett tragiskt ögonblick för alla som slår vakt om ett öppet, demokratiskt Europa som präglas av sammanhållning. Måtte konsekvenserna för världen bli så skonsamma som möjligt.” Vidare; ”Cameron kommer vi att minnas för alltid, men mest som en nolla.”

Vilken uppblåst rappakalja! Att folkviljan skulle vara ett hot mot demokratin är som hämtat från stalinism och fascism. Har EU kännetecknats av sammanhållning i den just nu mest akuta frågan om solidaritet kring att bära immigrationens bördor? I vilken snurrig värld lever Wolodarski?

Den rosenkindade Anders Lindberg i Aftonbladet är tämligen förutsägbar. Enligt honom är folkomröstningens utfall ett tecken på att ”en högerpopulistisk våg sköljer över oss”! Cameron gjorde fel då han inte innan omröstningen förvissades sig om att ”stanna-sidan” skulle vinna. Vilket utsökt demokratiskt sinnelag denne Lindberg har!

Intressant är att Svenska Dagbladet inte är så mycket sämre. Man hänvisar till Washington Posts skribent Anne Applebaum som undrar om inte folkomröstningsresultatet i Storbritannien tillsammans med ett antal andra förhållanden (Donald Trump, andra länders EU-kritik mm) indikerar ”slutet på den västerländska civilisationen”. Charlotta Buxton skriver i SvD att; ”Storbritanniens sönderfall har börjat”.

Även Svenska Dagbladets Tove Lifvendahl ställer sig på etablissemangets sida. Hon vill dock på bästa politikervis påvisa att hon inte är en kritiklös EU-kramare och uttrycker; ”ta fasta på den substantiella delen av den kritik som med rätta riktats mot EU. För sådan finns och behöver både artikuleras bättre och mötas av större gensvar inifrån EU om samarbetet skall bestå och stärkas”. Oförbindande och sockervaddssöta kommentarer från en medlem av de ängsligas skara. ”You better hedge Your bets!”

Självklart kommer konsekvenserna av folkomröstningens resultat att bli många och i flera fall såväl svåröverskådliga som svårhanterliga. Alla modiga och radikala beslut för med sig osäkerhet och krav på kraftfulla och konsekventa åtgärder. Relationen till Skottland kompliceras liksom Nordirlands status och där ett resultat kan bli att Skottland bryter sig loss. Alla svåra och kontroversiella beslut innebär ett steg ut i luften och där det tar tid innan facit finns.

När det gäller effekterna på de finansiella marknaderna tror jag att vi är tillbaka till Gå innan sommaren är över. Ett svagare pund och en svagare Euro skulle såväl stärka Europas konkurrenskraft som ge inflationsimpulser via importen och därmed till och med vara ett direkt positivt inslag i det penningpolitiska spagatläge som nu råder. Varför världens börser nödvändigtvis skulle rasa ihop är svårt att se. Kanske är en justering på plats under alla förhållanden?

Slutligen; kanske är folkomröstningens resultat ett första handfast tecken på att EU gått för långt och nu står inför en kollaps eller åtminstone nödvändig radikal rekonstruktion.

Krav på att lämna kan nu komma att konkretiseras i flera EU-länder. Storbritannien kan vara den dammlucka som förr eller senare måste öppnas för att skölja bort något som gått väldigt snett. Och visst kommer det att göra ont, inte minst via den kolossala prestigeförlust som alla aningslösa EU-vurmare och byråkrater tvingas svälja. Men all kamp mot det onda måste börja med ett sabelhugg och det har eventuellt just utdelats av Storbritanniens folk.

Olof Hedengren