De europeiska folken borde bära sina huvuden högt av stolthet över bedriften att ha skapat världens mäktigaste civilisation, skriver Uffe Hansen.

I efterdyningarna av Storbritanniens nej till EU träffar jag en nära vän som sedan barndomen varit en del av mitt liv. Han är lika glad som jag över att britterna, som första land inom det som borde vara en gemenskap, tar ett viktigt steg bort från en urspårad globalisering.

Men plötsligt medger han sitt stöd för svenskt medlemskap i EU i den första omröstningen. Hans motivering? Svensk migrationspolitik kanske kunde ersättas med europeisk som ändå framstod som sansad i jämförelse. Han erkänner emellertid att han hade fel, att EU i sin helhet är präglat av en kulturmarxistisk överideologi som måste övervinnas om Europa ska tillfriskna.

Europa kan aldrig i första hand vara en fråga om kronor och ören, om fri rörlighet för kapital och människor, en fri rörlighet som främst gynna finanseliten och dess hantlangare inom EU:s byråkrati. I andra hand gagnas de stater som på olika sätt får mer än de ger inom EU-systemet.

Kontinenten är i historiens backspegel byggd av indoeuropéers ansträngningar och skaparkraft. Stora offer har gjort vår kontinent till världens mäktigaste civilisation, större än någon annan civilisation och det är de europeiska folken som borde bära sina huvuden högt av stolthet över sina bedrifter. Istället hålls vi nere av en vänstervridning utan vett och sans.

Att anklaga européerna för övergrepp och krig är att blunda, att inte se européernas bidrag till lag och rätt, till statskonsten, till litteraturen, estetiken eller filosofin. De ensidiga anklagelserna är kränkande och ett svek mot dagens européer och alla de som offrat sina liv för vår kontinent, som i vänstervridningens skugga reduceras genom en propaganda som endast ska ge oss skuldkomplex.

Brexit är för mig en manifestation av integritet och oberoende, ett försök att återvinna en stolthet som förtjänats och en förnedring som måste motarbetas.

En europeisk gemenskap kan aldrig bygga på ett förakt för vad Europa är – en samling suveräna nationalstater med sina inbördes olikheter, men med en gemensam kärna: civilisationen och finkulturen.

Eftersom det nuvarande EU-projektet inte är en nationernas Europa, utan saknar respekt för de många folkens särprägel och egenart. Detta urspårade EU-projekt försvarar inte vår civilisations grundpelare, vårt andliga arv, vårt folkstyre och därför är Brexit endast ett första steg mot EU:s sönderfall.

Ett viktigt argument för EU har länge varit strävan efter fred och samförstånd. Det är mot denna bakgrund ett ödets ironi att Europa idag är involverade i fler konflikter än någonsin efter andra världskriget. De Europeiska folken känner sig alltmer övergivna av sina ledare. Är EU ett fredsprojekt för vanligt folk i Europa? Varför ska européerna behöva uppleva terrordåd på sin egen bakgård? Vart tog löften om massinvandringens välsignelsebringande effekter vägen? Frågor av denna kaliber är relevanta och ställs av alltfler medborgare i EU:s medlemsländer.

Jag är emellertid övertygad om att européerna kan hitta tillbaka till varandra, varvid hoten inifrån och utifrån kommer att svetsa oss samman. Om samverkan ska förnyas och spira måste hänsyn tas till alla folk rätt att värna sin integritet inom ramen för sina nationalstater. Europa måste också säkra sina yttre gränser.

Hur ser framtiden ut för Europa? Faktum är att ljuspunkterna är synligare än på många år. De frågor som jag verkat för i flera decennier finns idag i den politiska maktens alla korridorer. När jag insåg att mina åsikter aldrig skulle få offentligt genomslag under 1980-talet och började ansträngningarna att nå ut via musiken trodde jag aldrig att den offentliga arenan skulle öppna sig för oss, men jag fick fel. Först kom vårt musikaliska genombrott. En hel generation lyssnade på vår musik om Sverige. Idag kan jag skriva fritt till glädje för vissa och förtret för andra.

Samtidigt är orosmolnen mörkare än på länge. Europa är utsatt för en folkvandring utan motstycke i kontinentens historia. Det s.k. utstationeringsdirektivet gör lönedumpning till EU:s signum som resulterat i Brexit. Den tekniska utvecklingen rationaliserar bort fler jobb än som skapas. Storföretagen ser endast vinstmaximering genom att eftersträva låga löner och sämre villkor för arbetskraften.

Men jag är ändå övertygad om att vi européer kan vända utvecklingen genom att känna oss stolta över vår kontinent och återigen försvara den, men först måste vi göra nationalstaterna stora igen.

Uffe Hansen