När fruktansvärda attentat inträffar följer krav på fler poliser och strängare lagar. Det är logiskt och rationellt. Men utöver ekonomiska resurser och lagstiftning finns en tredje verktyg som förmodligen är det mest effektiva, men samtidigt mest misskötta.
Jag talar om ledarskap. Politiskt ledarskap i meningen att förmedla budskap till människor på ett personligt och känslomässigt plan. Pengar och lagar räcker inte långt när man har att hantera dödliga risker, rädsla och fundamental otrygghet i samhället.
Det är svårt att beskriva, men i tv-programmet Hardtalk i BBC gavs i helgens program ett konkret exempel av David Frum, kolumnist och tidigare talskrivare hos president George W Bush. Med anledning av terrordådet i Orlando nyligen fick han frågan om det var ett misstag av president Obama att inte nämna radikal islamism.
Frum svarar att presidenten gjort större misstag i arbetet mot radikal islam än att nämna det vid namn.
– Minns du ”klock-pojken”? Grabben som gjorde en leksaksbomb av en klocka. Han tog den med sig till skolan. Och i skolan reagerade man mycket negativt. Förmodligen överdrivet, man satte handfängsel på 14-åringen, vilket säkert inte var nödvändigt. Men president Obama bjöd sedan in grabben till Vita huset och gjorde honom till ett offer för fördomar i nationens ögon.
– Så nu, om du är en säkerhetsvakt och mött exempelvis den blivande attentatsmannen i Orlando som gapar och skriker och hotar att döda folk, då börjar du tänka: vill jag vara nästa person uthängd och stämplad som fördomsfull, så som i historien med klock-pojken?
– I dessa tider då islamistisk terrorism är ett verkligt fenomen, som uppenbart bara omfattar en mycket liten minoritet av muslimer, och utan att glömma att många muslimer arbetar inom polisen och som officerare i armén, borde vi säga till människor: om du gör ett misstag i att vara överambitiös när det gäller säkerhet kommer vi inte att behandla dig som bigott och fördomsfull.
President Obama har genom sitt ledarskap visat att såväl folk i sin vardag som säkerhetsvakter hellre än att vara vaksamma ska släppa på säkerheten och inte ingripa i de enskilda fallen. Om du ingriper kan du bli uthängd som fördomsfull.
Då spelar det inte någon roll hur många poliser och säkerhetsvakter du har, om de inte vågar göra sitt jobb därför att de vet att de inte har någon moralisk uppbackning från chefer och samhällets ledare.
Flera tecken tyder på att attentatsmannen i Orlando många gånger varit extremt hatfylld och hotat att döda homosexuella. Men då han var muslim gjordes inga ingripanden eftersom sådana hade uppfattats som fördomsfulla.
När politiska ledare som president Obama hånar ett strikt säkerhetstänkande genom att hylla en muslimsk grabb som byggt en leksaksbomb, urholkar dessa ledare moralen i säkerhetsarbetet.
Och det är när man sänker garden som terrorister kan slå till och döda 50 personer på en nattklubb i Orlando eller spränga en avgångshall på en flygplats och tunnelbanestation som i Bryssel. Bara för att ta de senaste terrordåden på endast två månaderna.
Men finns inte fördomar och begås inte misstag? Jo, självklart. Men fördomar bekämpas inte genom att låta terrordåd ske obehindrat. Och hur misstag behandlas är centralt i utövande av ledarskap.
För mig är den självklara att säkerhetsarbetet måste vara på topp, hårt och noggrant. Det innebär olägenheter för alla och vissa helt oskyldiga människor kan bli utsatta för närgången granskning, förhörda och kvarhållna för kontroll.
Detta måste erkännas, men samtidigt försvaras. Befolkningens säkerhet kommer först. Olägenheter för personer, som blir misstänkta men där det i efterhand visar sig att misstanken var helt obefogad, är ett pris för säkerheten. Men denna olägenhet ska ställas mot risken att människor dör i terrordåd.
Balansgången är svår, det är därför dagens politiska ledare smiter undan och inte vill stå upp för och förklara den. Det är dåligt ledarskap. De politiker som söker makten och vill styra nationer måste visa ledarskap genom att aktivt och öppet föra resonemang om denna balansgång.
Ledare måste helhjärtat ställa upp på ordningsmakten och försvara deras vaksamhet och ingripanden, även när felbedömningar och misstag begås. Det som räknas är syftet med insatserna: att skydda liv. Detta motiv går före mål om att inte besvära oskyldiga med granskning.
Däremot kan man fundera på hur staten i efterhand ber om ursäkt för de ingripanden som, när alla fakta tagits fram, visade sig vara obefogad. Också här handlar det om ledarskap. Man måste kunna försvara en hög säkerhetsnivå och samtidigt hantera avigsidan med detta, en sådan är att personer blir onödigt granskade. Och detta utan att undergräva en fortsatt hög ambitionsnivå i säkerhetsarbetet.
Ett spontant förslag skulle vara ett skadestånd till den som visar sig blivit onödigt störd i sin vardag på grund av säkerhetsarbetet. Men det måste ske på ett sådant sätt att man inte moraliskt framställer skadeståndet som ett bevis på att säkerhetsarbetet varit alltför intensivt.
Säkerhetsarbete är effektivt även när personer som i efterhand visat sig vara oskyldiga blivit granskade. Man kan i förväg genom underrättelsearbete veta en hel del om vilka som utgör säkerhetsrisker, men man kan inte veta allt. Oskyldiga kommer alltid att fastna i nätet, även om man gör allt för att minimera att så sker.
Att hantera ingrepp som visade sig obefogade är betydligt mer skonsamt än att, som nu efter Orlando där 50 nattklubbsgäster dödats, konstatera att blodbadet kunde ske därför att säkerhetsvakter och personer i gärningsmannens närhet i rädsla för att anklagas för fördomar låtit bli att slå larm trots varningssignaler.
Bara med kloka politiska ledare kan vi föra samtal om dessa moraliska aspekter, som i grunden handlar om liv och död.
Dick Erixon
2016-06-18