Jag ser Samtiden som ett svar på att de gamla aktörerna på samhällsdebattens arena inte klarar av att leva upp till tidens nya krav, skriver Dick Erixon i ledare. Globaliseringen har medfört mycket positivt, men den medför en rad nya frågeställningar som inte har fått adekvata svar.
Under 1900-talet utkristalliserades två riktningar i Sverige: den socialdemokratiska vänstern och den liberala mitten. Båda stod för modernitet och utveckling, men också för en värdenihilistisk filosofisyn som innebar att andra aspekter än juridik, ekonomi och teknik ansågs överflödiga.
Detta var länge en helt dominerande framgångssaga. Men det fanns ett osynligt villkor för denna hållning: principerna för den generella välfärden, för strävan efter utjämning mellan hög- och låginkomsttagare och solidariteten mellan människor var starkt begränsad. Det var en så absolut självklarhet att det aldrig ens nämndes att dessa politiska målsättningar omfattade det svenska folket.
Man behövde inte tala om gränser eller om var räckvidden för de höga politiska målen slutade. De upphörde alltid vid nationsgränsen eftersom människor i övriga delar av världen inte hade några som helst möjlighet att röra på sig.
Med globaliseringen är nationsgränserna inte längre ett praktiskt hinder som upprätthålls av sig självt, utan ytterst lätt att forcera.
Först nu, på 2010-talet, blir därför frågor om gränser, om villkor och om moral brännande aktuella beträffande dem som är medborgare i ett land och de som tar sig dit på olika sätt.
De gamla partierna och de gamla medierna har tagit de osynliga nationsgränserna för så självklara att de inte har någon mental beredskap att hävda dem på filosofiska och ideologiska grunder. Därför vill man ha öppna gränser, för det är så man har tolkat sin egen hållning även tidigare. Att verkligheten satte stopp för öppna gränser förut, reflekterar man inte över.
Men med globaliseringen får frågan om gränser en helt annan och rent av dominerande betydelse. Utan gränser kan Sverige och Europa som följd av stora folkvandringar förvandlas till helt andra samhällen än de är, där inte längre demokrati, pluralism och en rättsordning byggd på romersk-kristna moraltraditioner gäller.
De som dominerat samhällsdebatten fram till nu har visat sig oförberedda, ja, fullständigt överrumplade av att ställas inför verklighetens nya utmaningar.
Regeringen vidtar panikåtgärd efter panikåtgärd med skärpt gränskontroll och skärpta asylregler. Men varken regering eller den borgerliga oppositionen har någon politik för den nya verkligheten. Man säger att de regler som nu inför är tillfälliga och man hoppas att allt snart ska återgå till så som det var förut.
Samtidigt bedriver de stora medieredaktionerna kampanjjournalistik där man ohämmat propagerar för gränslöshet.
Skälet till denna orealistiska hållning är att man saknar värdegrundade och logiska resonemang för hur gränser ska hanteras. Ideologiskt är man för öppenhet och alla avgränsningar anses som ett nederlag. Man gör då endast det man är nödd och tvungen till.
Detta liknar i mycket adelns och kungamaktens agerande i början på 1900-talet då demokratiska krafter gjorde sig gällande. Man anpassade sig motvilligt. Men självklart var de aktörer som förstod och omfattades av demokrati var bättre på att leda landet med de nya förutsättningar som demokrati gav.
Detsamma gäller nu. De gamla partierna klarar inte av att på ett förnuftigt sätt hantera globaliseringens effekter när det gäller att värna de samhällen, den kultur och de traditioner som skapats, mot en omvärld där rörligheten blivit stor.
Paradoxalt nog, kan man kanske tycka, har socialkonservativa argument börjat visa sig vara dem som förmår att se problem och förtjänster med den nya tiden, och utifrån filosofiska och ideologiska resonemang skapa en balanserad politik som kan hantera verkligheten så som den faktiskt ser ut på 2010-talet.
Det är därför hög tid att det svenska politiska landskapet breddas och också omfamnar socialkonservativa utgångspunkter i samhällsdebatt och opinionsbildning.
Dick Erixon