I tider som präglas av uppbrott och ifrågasättande av rådande politik är det viktigt att analysera trender sakligt och jämföra dem med tidigare skeden. Den kritik som ofta riktas mot framväxande nationalism i Europa och USA är missriktad, skriver statsvetaren och bästsäljande författaren George Friedman i tidskriften Geopolitical Futures.
Nationalism associeras av många till första halvan av 1900-talet, då den av makthavare användes för att starta det som kom att bli första världskriget. Förlorarnas krav på revansch betraktas också ofta som ”nationalism”. Men det är inte en korrekt beskrivning av begreppet eller dess funktion i vår civilisation. Friedman skriver:
Nationalism var kärnan i framväxten av upplysningens liberala demokrati. Upplysningen hävdade att de multinationella monarkier som styrde enväldigt förnekade grundläggande mänskliga rättigheter. Bland dem fanns nationernas rätt till självbestämmande och rätten för medborgare att själva besluta om vad som låg i nationens intresse.
Upplysningen fruktade tyranni och såg de multinationella imperier som dominerade Europa som urtypen för detta. Att bryta sönder dessa imperier betydde att de ersattes av nationalstater. De amerikanska och franska revolutionerna var båda nationella uppror.
Därmed skiljer sig nationalism på väsentliga punkter från extremistiska ideologier som exempelvis fascism genom att hävda det nationella självbestämmandet som en universell rättighet. Extrema rörelser kräver enväldig makt för dem själva, men underkastelse av de ockuperade. De är därmed ett angrepp på nationellt självbestämmande och i den principiella meningen antinationalistiska.
Liberal demokrati växte fram inom nationalstater. Det är fortfarande där ansvar direkt kan utkrävas av de styrande i allmänna val, något som folket inte kan göra varken i EU, FN eller Nato.
Friedman skriver:
Det vi ser växa fram nu är en konflikt mellan nationalstaten och det maktbegär som präglar multinationella organisationer och avtal. (…) Nationalismen i Europa är resultatet av EUs misslyckande. Åtta år efter finanskrisen 2008 har Europa ännu inte löst de ekonomiska problem den skapade. Ett år efter en massiv tillströmning av migranter finns fortfarande ingen sammanhållen och effektiv politik för att möta utmaningarna.
Utifrån detta vore det oansvarigt av medborgare och ledare att inte ställa frågan om man ska förbli i EU och följa dess diktat. På liknande sätt finns inga skäl för Donald Trump att inte ifrågasätta Nato och att inte utmana synen att frihandel så som den nu uttolkas alltid är fördelaktig.
Det är viktigt, i den förändringens tidevarv vi nu går in i, att noga tolka och analysera möjliga handlingsalternativ och på vilka värderingar de bör grundas på. Då duger inte billiga schabloner och ännu mindre slentrianmässiga fördomar om vissa begrepp och strömningar.
Dick Erixon
2016-06-03