Medan Ronald Reagans popularitet byggde på hans gentlemannastil, generositet och optimism om att ”det är morgon i Amerika”, vinner Donald Trump stöd genom vulgära personattacker och hård kritik mot sakernas tillstånd i Amerika.
I månadsmagasinet Axess pekar chefredaktören PJ Anders Linder på de stora skillnaderna mellan republikanska presidentkandidater nu och då. För många konservativa kan inte kontrasten bli större mellan dessa bådas personligheter: den gode mot den onde.
I ledaren Ta trumpnissarna på allvar uppmanar Linder till allvarliga funderingar om varför Trump är så attraktiv som kandidat och om han är representativ för andra delar av världen.
Sålunda skriver Linder:
Att analysera [förklaringarna till Trumps framgångar] och fundera på hur de kan tacklas är en av vår tids mest angelätna intellektuella och politiska uppgifter, som kräver ett öppet sinnelag och förmåga till självkritik. [De] kritiska opinioner som ligger bakom kan förstås ha fog för sig.
Som jag ser det ligger ett första svar i att den öppna och sökande hållning som Linders formulering indikerar är ovanlig i samhällsdebatten. De som framför kritik mot etablissemangsståndpunkter i politiken blir konsekvent stämplade som idioter, dårar, extremister och mobbas ut ur den mediala offentligheten. Människor känner igen sig i Trumps position som attackerad av högtravande eliter, och identifierar sig inte med dem som attackerar honom.
Ett andra svar är att Trump, med sin unika bakgrund som både ekonomiskt oberoende och framgångsrik programledare i TV, har förutsättningar att strunta i denna mobbning och ge tillbaka med samma mynt. Bara detta att Trump utmanar de mediala etablissemangen, som alla väljare vet ger en vinklad nyhetsrapportering, ger honom en hjältestatus. Snarare än filosofisk helgjutenhet i Ronald Reagans efterföljd har Trump genom sin praktiska kamp under primärvalrörelse visat att han står pall för attackerna från de eliter som skor sig själva men inte hjälper vanligt folk.
Människor behöver några att se upp till. Vi behöver hjältar. Det är en variant av optimism som Trump står för. Genom sina vulgära påhopp inger han, faktiskt, hopp om att rådande maktstrukturer, som misslyckats i att skapa ett bättre Amerika, kan utmanas. På det sättet blir Trump ett konkret bevis på att David, småfolket, kan vinna över Goliat, eliterna.
För det tredje handlar det folkliga missnöjet inte enbart om ekonomi, utan om i vilken riktning USA utvecklas. En gigantisk majoritet av amerikanska folket anser att landet ”utvecklas i fel riktning” (i senaste Rasmussen: 67 procent). Ingen av de etablerade politikerna har gjort trovärdigt att de kan vända utvecklingen. Alla, utom Trump, har signalerat att de kampanjar enligt devisen: ”mer av samma”. Inte minst gäller detta Jeb Bush och Hillary Clinton, de som var favoriter förra sommaren.
Det Trump har gemensamt med Reagan är att de båda gjorde trovärdigt att de i grunden avser att förändra utvecklingen i positiv riktning. Reagan uppfann den slagfärdiga frågan riktad direkt till folket: ”Har du fått det bättre de senaste fyra åren?” Det var ett elegant sätt att lyfta samma sorts missnöje som Trump knyter an till, men med mindre finess och större brutalitet. Ingen annan än Trump har lyckats göra sin kandidatur trovärdig i att man förstår missnöjet i folkdjupet. Trump gör det på ett känslomässigt plan medan Reagan gjorde det byggt på ideologisk övertygelse.
År 2008 vann Barack Obama därför att han enbart med sin bakgrund bekräftade att han var något annat än ”samma gamla vanliga visa”. Han var historisk, inte i begåvning eller politiskt program, utan genom sin identitet. Det räckte för att slå ut Hillary Clinton då, och etablissemangets gullgosse Mitt Romney 2012.
Men vad är då amerikanen missnöjd med? Den stora tysta majoriteten är upprörd över att ordningsmakten inte backas upp av de politiska ledarna utan utmålas som skurkar i medierna. Polisen får värre press än mördare, våldtäktsmän och rånare. Den ende som öppet och konsekvent stöder polis och ordningsmakt är Donald Trump. De andra vågar inte utmana mediebilden.
Trump tvekar inte att delta i kulturkampen som pågår med vänstern, exempelvis om man får säga ”Merry Christmas” eller om det är en förolämpning mot muslimer och sekulära. Trump ger hopp om en bättre framtid genom att fejsa upp mot vänstern istället för att smita med svansen mellan benen, så som de andra republikanerna upplevs göra.
För Linder och många andra är det Trumps språkbruk och temperament som stör dem allra mest. En president bör vara presidentlik, uppträda värdigt. Men Trump är inte president än. Han har ett val att vinna. För att kunna utmana medierna måste han spela ut hela sitt register för att hela tiden vara ett steg före dem, innan de försöker slå honom med storsläggan och krossa honom.
Därför, för det fjärde: om medielandskapet varit mer rättvist och journalister rapporterat mer balanserat och sakligt hade säkert seriösa republikanska kandidater som Marco Rubio haft betydligt bättre chans att vinna. Men medierna är grovt vinklade till republikanska kandidaterns nackdel. Därför krävs en annan medielogik än seriösa pressmeddelanden för att vinna över de medier som utgör en aktiv och partisk del av valrörelsen till vänsterns fördel. Jag tror inte Ronald Reagan hade vunnit med sin gentlemannastil i det medielandskap som råder 2016. Det finns ingen ärlig ambition inom mediebranschen att skildra republikanerna objektivt. Medierna tvingar, med sin partiskhet, fram allt mer polariserade politiker. Socialisten Bernie Sanders framgångar inom demokraternas primärval bekräftar det på andra kanten.
En femte förklaring till fenomenet Trump är att etablissemangen manipulerat grundlagsfädernas valsystem. Genom ”Gerrymandering”, dvs rita om valkretsarna så att det ena eller andra partiet garanterat vinner har partierna delar upp allt fler mandat mellan sig, vilket gör att valfinansiering och sponsring av dessa säkra mandat underlättas. Den senaste outsidern som innehade en hög politisk befattning, skådespelaren Arnold Schwarzenegger försökte som guvernör i Kalifornien genom folkomröstning få slut på köpta valkretsar och att distriktsgränserna skulle beslutas av domstolar och inte de politiker som berördes. Han fick hela etablissemanget emot sig och förlorade knappt.
Donald Trump utmanar detta system bara genom att vara en ekonomiskt oberoende miljardär, till skillnad från kongressledamöter och senatorer som behöver samla in pengar till nästa valrörelse. Också här ger Trump genom sin person hopp om att inte alla politiker är köpta. Det är ett optimistiskt budskap i enlighet med Reagan, fast uttryckt på annat sätt.
Jag får intryck av att de som avskyr Donald Trump dömer ut honom utifrån den traditionella politikerrollen. Men samhället har förändrats. Och på många sätt blivit mer otryggt, kortsiktigt och mindre seriöst. Donald Trump svarar på detta. Frågan är om det är han det är fel på, eller samhällsutvecklingen?
Dick Erixon
2016-06-14