Pride blandar rättigheter med ansvarslös hedonism

Åter ägnar sig Pridefestivalen i Stockholm åt censur och militant slutenhet snarare än öppen debatt i yttrandefrihetens och demokratins namn. Förra årets portande av Sverigedemokraterna upprepas i år.

Det är alltså en hbtq-organisation som diskriminerar demokratiskt valda företrädare för ett riksdagsparti, inte detta parti som diskriminerar hbtq-personer.

Men vad har ett socialkonservativt parti på Pride att göra? Här måste man skilja på två aspekter som borde vara åtskilda, men som organisatörerna bakom Pride smält samman på ett tveksamt, och för saken kontraproduktivt, sätt.

Det ena är värderingen om alla människors lika rätt och värde. Jag var med på den första Pridefestivalen 1998 och då stod just lika rättigheter i fokus. Homosexuella och andra sexuella minoriteter ska inte diskrimineras. Lagstiftningen ska följa likabehandling. Även attityderna i befolkningen kunde fortfarande förbättras och fördomar bearbetas genom den offentlighet som en stor festival innebar.

Idag är, tack och lov, attityderna generellt goda. Den svåra kamp som förts under hela 1900-talet om acceptans och respekt har vunnits. Men aktivisterna vill inte att kampen ska vara över. De vill fortsätta strida på barrikaderna. Och aktivister som vill ta politiska strider, som vill demonstrera och göra väsen av sig i det offentliga, har av för mig icke känd anledning oftast vänstertendenser.

Därför har ”gaykampen” som den kallades förr, blivit kidnappad av dem som har vänsterideologiska syften. Den breddning man skapat genom allt längre bokstavsförkortningar, som för den som minns det politiska 1970-talet påminner om bokstavsvänstern, syftar till att förvandla kampen för enskildas mänskliga rättigheter till en sexualpolitisk kamp. När HBT blev HBTQ, för queer, var det ett sätt att flytta fokus från sexuell läggning till könsidentitet, sexuell praktik och, som RFSL skriver på sin hemsida, ”ett uttryck för ett kritiskt förhållningssätt till rådande normer”.

Det finns i dessa kretsar ett uttalat hedonistiskt budskap om att leva ut sina lustar, att leva i nuet utan att ta ansvar. Det är ett egocentriskt synsätt som gärna skyller egna svårigheter på andra.

För konservativa som respekterar alla människors lika värde är det självklart att ställa upp på den första aspekten – acceptera och respektera att personer kan bli kära i en person av samma kön. Den lojalitet och ansvar som tvåsamhet innebär kan uppnås lika väl i samkönade par som i traditionella familjer. Det är dygder och ansvar för sin nästa som står i fokus. Normer som ska värnas.

Men queerperspektivet står i strid med de mångtusenåriga normerna om familjen som den grundläggande byggstenen i vår civilisation. ”Död åt familjen” är ett krav som konservativa inte kan ställa upp på, men som Pride och den offentliga gayrörelsen tagit till sig. Man har därmed blivit en del av den radikala vänstern.

De flesta som räknar sig som gay står dock inte bakom denna politiska agenda. De lever sin vardag som de allra flesta svenskar: jobbar, umgås med vänner och utövar sina hobbys i lugn och ro. Det är en mycket liten minoritet som styr Pridefestivalerna. De flesta känner sig inte hemma i aktivistmiljön, på samma sätt som majoritetsbefolkningen inte gör det.

Det är synd att vänsteraktivister kunnat kidnappa gayrörelsen och gjort den till något annat än att värna den enskildes fri- och rättigheter.

När Sverigedemokraterna portas av Pride-organisatörerna är det ett utslag av en radikal sexualpolitisk agenda, inte ett omdöme om partiets respekt för sexuella minoriteter.

Att stänga ute landets tredje största parti kan inte ur något perspektiv gynna den egentliga målgruppen, homo-, bi- och transpersoner. Tvärtom bidrar Pride till att återskapa ett klimat av intolerans och bristande respekt för olikhet.

Dick Erixon
2016-06-16