7   +   10   =  

Thomas Nydahl har i hela sitt liv läst och skrivit. De senaste åren på behörigt avstånd från kultursidorna. Hans senaste essäbok Vardagar före sammandrabbningen – litteratur som spegel av politiska skred (Occident 2016) är en fin meditation över den nuvarande situationen i Europa speglad i ett antal författarskap. Det är en värdefull bok, även om den väcker fler frågor än den ger svar.

I vår tid är det allt svårare att få god information om nyutkomna böcker. De större tidningarnas litteraturbevakning har blivit allt sämre. Den litteraturintresserade suktar efter kvalificerade texter om litteratur. En blogg som jag ofta återkommer till är den skånske författaren Thomas Nydahls. Han skriver där närmast dagligen om sina läsupplevelser. Även om han har sina favoritförfattare och favoritämnen – såsom Balkan, fadomusik, judendom och islamkritik – verkar han känna en hunger efter all slags litteratur. Hans blogg fyller ett vakuum i en tid, där litteraturkritik blivit en bristvara.

Nydahl har en bakgrund i bokstavsvänstern, men har övergivit denna för en ideologikritisk position, där all ideologi underställs kritik, också vår tids dominerande gottköpsideologier – liberalismen, feminismen och multikulturalismen. I den senaste boken Vardagar före sammandrabbningen söker han genom att närma sig några författare, framförallt europeiska 1900-talsförfattare, finna nycklar för att förstå vår konfliktfyllda samtid. Här skildras så olikartade författare som Imre Kertész, Thomas Mann och Simone Weil för att bara nämna några. Det finns dock plats också för de som inte är skönlitterära författare, t.ex. kompositören Gustaf Mahler och sociologen Zygmant Bauman.

Man får alltså en inblick i en rad författarskap. Nydahl spelar här den viktiga rollen av introduktören, en roll som behövs i nätåldern, då allt väsentligt riskerar att drunkna i informationslavinen. Vissa för mig djupt väsentliga författarskap berörs här. Vi får stifta bekantskap med den österrikiska författaren Joseph Roth, det undergångna Österrike-Ungerns nostalgiska minnestecknare och en av 1900-talslitteraturens främsta berättare. En annan essä behandlar den tidige Thomas Mann under hans ”opolitiska tid”, i dag närmast bortglömd till förmån för den senare liberaldemokraten. Detta är självklara referenser för mig, men utan introduktörer av Nydahls typ kommer de snart tillhöra kategorin svunnet bildningsgods som inte förmår säga vår samtid något.

De flesta texter är tämligen korta, sannolikt påverkade av den bloggform han numera närmast dagligen skriver, liksom det enorma publiceringstempo han håller – han sprutar ur sig flera böcker per år. Ibland skulle jag vilja se att resonemanget utvecklats, och ibland tycket jag att han utelämnar helt väsentlig information. När han beskriver Imre Kertész resa, från att ha upplevt nazism till att ha levt igenom kommunism och till slut post-kommunism, beskriver han dennes relation till det post-kommunistiska Ungern i enbart negativa termer, och nämner t.ex. hans flytt till Berlin. Vad som inte nämns är att han före sin död återflyttade och blev alltmer positiv till Ungern och 2014 mottog han S:t Stefans orden från Viktor Orbáns hand. Kanske passar detta inte in i Nydahls bild av Kertész som en anti-nationalistisk författare, som han kan identifiera sig med.

Vid sidan av detta kan man fråga sig, vad som egentligen är bokens ämne? Vad har dessa författare som här behandlats gemensamt? Vad förbinder essäerna med varandra? Svaret är inte helt självklart, och en något disparat samling är det, men ett återkommande motiv är mötet med ”det totalitära”. ”Det totalitära” är ett vanligt begrepp hos Nydahl, kanske är det den företeelse han hatar mest, men vad betyder det? Jag gissar, ett fanatiskt ideologiskt system som inte skyr några medel för att genomdriva sina principer. I denna bok kommer det totalitära främst till uttryck i form av antisemitismen och särskilt förintelsen.

Jag tillåter mig frågan: på vilket sätt är detta aktuellt nu? Är verkligen antisemitismen det mest aktuella hotet? Denna bok skulle ju handla om aktuella konflikter. Förvisso, han förefaller se ett samband till vår tids totalitära rörelser, han nämner återkommande islamismen som kommer av migrationsvågorna. Problemet är emellertid att han inte direkt ger något alternativ; den uppvaknande nationalismen avfärdas en bloc, likaså liberalismen, där han tycks stämma in i Kertész diagnos att den är självförstörande. Nydahl kan inte inordnas i varken en liberal, konservativ eller socialistisk tradition. Grundinställningen tycks vara en skeptisk mot all form av systematisk tänkande.

Detta är mitt problem med Nydahl, hur värdefulla hans litterära analyser må vara. Han kommer aldrig med något alternativ till det han kritiserar. I sin nattsvarta pessimism tycks han vara motståndare till allt, se varje form av ideologi som destruktiv. Så kan inte Europa räddas.

vardagar före sammandrabbningen

Vardagar före sammandrabbningen – litteratur som spegel av politiska skred (Occident 2016)

Simon O. Pettersson
Germanist och frilansskribent