Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3790

Warning: Trying to access array offset on value of type null in /home/samtiden/public_html/wp-content/themes/15zine/library/core.php on line 3791

Vi har precis firat nationaldagen och närmar oss nu midsommar. Många som raljerar över nationaldagen tycker nog att midsommar skulle passa bättre som nationaldag, men jag finner skäl att kvarhålla den nuvarande högtidsdagen.

Visst firas inte 6:e juni lika mycket som jul eller midsommar, men det är trots allt den dag som har stadfäst sig som vår nationaldag. Dessutom vill jag argumentera för att denna dag bär prägel av en av den svenska nationens viktigaste skeden – nationalromantiken. På så vis blir den också ett minne av en positiv nationalism, som kan inspirera i vår tid.

Det finns något litet ljumt i många människors förhållande till den svenska nationaldagen. Enligt opinionsundersökningar firas den bara av kring en fjärdedel och de som använder sociala medier kunde nog inte undgå en del raljanta kommenterar, också från konservativa. En anledning till detta är förstås att nationaldagen inte har den laddning, som t ex 17:e maj har för norrmännen. Vi har aldrig varit ockuperade. (Parentetiskt sagt verkar det inte heller räcka att ha varit delade – enhetsdagen den 3:e oktober i Tyskland samlar inte heller massorna.)

Nationaldagen, eller Svenska flaggans dag som den tidigare hette, har dock äldre rötter än vad många tänker på. Ibland anges årtalet 1916 som avgörande, men då missar man dess förhistoria. Redan år 1893 lät Arthur Hazelius en flera dagars sommarfest på Skansen sluta den 6:e juni med en flaggfest för våra fosterländska minnen. De ”minnen” som avsågs var förstås Gustav Vasas tronbestigning och den nya regeringsformen, som ännu i dag brukar anges som orsaker till att fira nationaldagen.

På så vis har nationaldagen en koppling till ett av den svenska nationalkänslans finaste uttryck. Arthur Hazelius (1833-1901) var från början språkman och engagerad bland annat i rättstavningsfrågor, men han har blivit mest känd som grundare av Skansen och Nordiska museet. Bland annat genom dessa insatser har han kommit att betraktas som den svenska folkkulturens främste vårdare och av flera forskare som nationalromantikens egentlige grundläggare.

En viktig orsak till Hazelius ansträngningar var att han såg att kunskapen om vårt folks kultur håll på att försvinna. En stark upplevelse var, när han år 1872 besökte Leksands kyrka, och såg att dalkullorna börjat blanda upp sina traditionella dräkter med moderna plagg. På Skansen kunde man uppleva den traditionella bondekulturen, som redan då höll på att försvinna.

Detta var alltså en positiv nationalism, en vilja att bevara den egna kulturen för kommande generationer, och det hade inget av den chauvinism som vissa nationella rörelser skulle få på 1900-talet. Samma anda präglade grosshandlaren, entusiasten Nils Ljunggren som 1915 fick idén att man borde ha en svenska flaggans dag, en idé som kunde realiseras redan året därpå. Att det ännu inte kunde kallas en nationaldag berodde förstås på att den ännu inte hade officiell status, men det fanns också en finess i att göra det till en dag för svenska flaggan. Tvärtemot vad många tänker sig var flaggande inte alls så vanligt då som nu. Traditionen att flagga uppstod under andra hälften av 1800-talet (den användes tidigare framförallt till sjöss), och den kunde därför vara betjänt av en särskild högtid, för att sprida bruket att flagga.

Även om det var ett helt privat initiativ, så fick dagen snabbt något av en officiell prägel, då t.ex. den dåvarande kungen Gustav V var positiv till det hela. Snabbt ordnades påkostade officiella firanden – den intresserade kan t.ex. på youtube se ett storslaget firande på Stadion från 1953, där bl.a. kungafamiljen närvarade. År 1983 blev det dessutom officiellt vår nationaldag och sedan 2005 är det dessutom helgdag. Det är fascinerande att se att det som blivit vår nationaldag alltså inte alls var ett direktiv ovanifrån, utan att det började som en ren gräsrotsrörelse. Detta gör var nationaldag unik.

Jag tycker också att de två minnen som 6:e juni anspelar på är ganska väl funna. Man kan tycka vad man vill om Gustav Vasa. Han hade personliga egenskaper som inte var så trevliga, men samtidigt grundlade han det svenska riket, grundfäste vår självständighet från Danmark och påbörjade den process som gjorde oss till protestanter. Som så ofta har historien valt ett osympatiskt verktyg att genomföra det som visar sig vara gott. Också 1809 års regeringsform är, om kanske en torr händelse för en nationaldag, det som grundlägger den konstitutionella rättsstaten i Sverige. Också det är värt att fira.

Den svenska nationaldagen är alltså inte bara ett minne av två viktiga avgörande händelser i svensk historia, utan är också ett minne av den nationalromantiska period som den uppstod i. Den är alltså väl värd att fira i en tid, när vi har ett desperat behov av positiv nationalism.

Simon O. Pettersson